En gång Chen Cu Bin

Krönika i Arbetet / Nyheterna – 2 april 2000

Jag träffade för tre år sedan Chen Shui-bian, segraren i det taiwanesiska presidentvalet nyligen. Chen är en av världens viktigaste politiker just nu. Inte bara för att han snart tillträder som president för 21 miljoner människor i en av världens starkaste ekonomier, utan därför att hans agerande kan utlösa ett storkrig.

Chen är en folkrörelsepolitiker. Han trivs bästa på valfältet. Hans tjänsterum — då i huvudstaden Taipeis stadshus — hade inte bilder av Chen och internationella storheter på väggarna, utan fotografier där han står i t-shirt på valfältet i hällande regn. Han är en kampanjpolitiker som gillar valrörelser: “Nästa valkampanj börjar alltid på valnatten. En politiker som sitter i svart kostym på ämbetsrummet borde inte kunna bli omvald. Politiker ska vara på gatorna.”

Chen var borgmästare i Taipei och stadshuset är helt handikappanpassat. Chens hustru sitter i rullstol. Hennes ryggrad skadades när en bil åkte rakt in i ett valmöte Chen höll under diktaturen. Själv satt han i fängelset för att ha förespråkat demokrati. Han började som människorättsadvokat, kom att allt hårdare engagera sig mot Chiang Kai-sheks diktatur. Det är påfallande när man är i Taiwan, liksom i många stater i det gamla sovjetimperiet, hur många ledande politiker som återvänt från exilen eller är märkta av fängelseår. Ungefär en tredjedel av parlamentsledamöterna i Taiwan har den erfarenheten.
Hos Chen, liksom hos många stora politiker, finns något djupt praktiskt. Efter sexdagarskriget blev socialdemokraten Teddy Kollek, som förste jude på 2000 år borgmästare över hela Jerusalem. När han stod vid klagomuren och höll sitt första tal skulle man kunnat tro att de skulle handla om det storslagna ögonblicket. Kollek valde att tala om att staden nu måste få ett fungerande vatten- och avloppssystem.

När Cheng blivit den förste demokratiskt valde borgmästaren i Taipei ägnade han sin tid åt kollektivtrafik, utbildning och brottsbekämpning. I detta finns en insikt att demokratin bygger på att människor upplever förändringarna i sin vardag.
Den stora kampanjfrågan för Chen och hans liberala DPP var korruptionen. Den stora svagheten i den avgående presidenten Lee Deng-huis regim var dess oförmåga att bekämpa korruptionen. Medborgarna på Taiwan behöver inte muta sig fram, men stora pengar byter ägare inför statliga kontrakt, vid regionalpolitiska beslut och vid olika affärsuppgörelser som kräver politisk inblandning.

Lee kommer säkert att gå till historien som en av Kinas stora politiker. Han blev den förste demokratiskt valde presidenten i Kinas flertusenåriga historia. Det är också logiskt att hans avgång ledde till ett demokratiskt regeringsskifte, också det första i Kinas historia. Efter valnederlaget tvingades han ta konsekvenserna och avgå som ledare för sitt parti, KMT eller koumintang. En ny partiledare väljs vid nästa partikongress. Som det går till i en demokrati.

Själva regimskiftet är viktigt. KMT har haft en osunt dominerande ställning i Taiwans politik. Partiet har sina rötter i diktaturen; det var Chiang Kai-sheks parti. Partiet var inte bara ett parti i vanlig mening, utan ägde industrier och medier samt kontrollerade administrationen ner i byråkratins kapillärer. Valnederlaget kan förvandla KMT till ett mer vanligt politiskt parti.

I medierna har valet på Taiwan mest beskrivits i säkerhetspolitiska termer. Kommer Kina att ta valet som förevändning för ett anfall på utbrytarstaten? Kommer Taiwan att deklarera sin självständighet?

Frågorna är väsentliga. En självständighetsförklaring kan leda till att hökarna tar över i Peking och att ett storkrig bryter ut. Chens parti tonade ner självständighetsfrågan i valrörelsen, men den står ändå på partiprogrammet. Jag frågade för några år sedan Chen om självständighet för Taiwan. Han svarade kort:

– Jag sysslar inte med andliga frågor.

Chen är pragmatiker, måttligt intresserad av internationell politik, talar inte engelska. Ingenting tyder på att han vill provocera sig mäktige granne.

Taiwan har haft en närmast mirakulöst snabb ekonomisk utveckling. Landet är stabilt ekonomiskt och politiskt. Levnadsstandarden ligger på europeisk nivå. Ungdomens utbildningsstandard är högre än t ex den svenska. Den ekonomiska tillväxten har under en rad år hållit sig på tvåsiffriga tal. Ingen politiker som för en politik som minskar levnadsstandarden för taiwaneserna kommer att ha en chans att bli omvald. Det vet naturligtvis Chen.

Kinas möjligheter att ekonomiskt skada Taiwan är mycket stora. Taiwan en öppen ekonomi. Taiwanbörsen har gått bra, men är beroende av stabilitet – annars flyttar investerarna sina pengar till USA eller Tokyo. När Kina nu tagit kontrollen över Hongkong finns möjligheter för Kina att strypa handeln mellan Kina och Taiwan — som tar vägen över Hongkong. Ca 30.000 taiwanesiska företag har investerat ca 300 miljarder kr i Kina. Ett stopp skulle på kort sikt mest skada Kina, men skulle också försvaga Taiwan och göra landet mer instabilt.

När Kina i samband med förra valet sköt missiler utanför Taiwans kust minskade investeringarna och börsen föll. BNP gick ner med ca två procent. Den skada Kina kan göra Taiwan bara genom hot och att upprätthålla den militära spänningen är mycket stor.

Taiwans historia är inte okomplicerad. Efter sin förlust mot Mao flydde Chiang Kai-sheks nationalistarmé till Taiwan. Man tog över styret på den lilla ön, som förr kallades Formosa, och upprättade en diktatur. Ön styrdes länge av fastlandskineser med drömmar att krossa kommunismen och återvända. Valet av Lee Deng-hui till president var därför en viktig vändpunkt. Inte bara därför att Lee är demokrat, utan också för att han var infödd på Taiwan.

Försoningen mellan dem som kom, som en ockupationsstyrka till Taiwan på 1940-talet och de infödda kineserna på Taiwan har också varit en viktig del i Chens politiska gärning. Han bytte namn på gator och parker som döpts efter nationalistledare. Han skapade ett minnesmärke över dem som dödats av nationalisterna. Den stora entrén i det nya stadshuset i Taipei hade byggts för att en stor staty över Chiang Kai-shek skulle stå där. Det blev ingen staty. I stället upplät Chen hallen till bokbord och politisk opinionsbildning.

Förmodligen innebär valet av Chen ytterligare ett steg i uppgörelsen med det förflutna. Den gamle diktatorn är fortfarande närvarande med bilder och statyer i offentliga byggnader i Taiwan. Successivt har de dock hamnat allt längre in i hörnen: nu försvinner de nog helt.

Självständighetsfrågan kan förefalla liten. Taiwan agerar i praktisk politik som en självständig stat. Om folket där vill ha självständighet; varför ska de inte få det? För Kina är det dock annorlunda. Taiwanfrågan har under årtionden varit i centrum för den nationella retoriken. Återförening beskrivs som ett övergripande mål.

Genom att Hongkong och Macao nu övertagits av Kina återstår endast Taiwan. Ungefär så ser kineserna på sitt territorium. Det går dock inte att dra paralleller mellan den brittiska kronkolonin Hongkong, den portugisiska kolonin Macao och det demokratiska Taiwan.

Avgörande för krig eller fred mellan Taiwan och Kina ligger lika mycket i utvecklingen i Kina som vilka ståndpunkter Taiwan intar. Är den kinesiska ledningen villig att riskera landets ekonomiska framsteg genom ett krig med Taiwan?
För en demokrati som Sverige är det centralt att demokratin på Taiwan inte kränks. En demokratiskt vald regering kan aldrig frivilligt underordna sig en diktatur. Därför ligger nyckeln till utvecklingen mellan Taiwan och Kina i den demokratiska utvecklingen i Kina. . Exemplet Tyskland visar att det går att förena två demokratier, men inte en demokrati och ett auktoritärt system.

OLLE WÄSTBERG