Nyhetsbrev som kommunikation
For sale
Chans för public service
Marksänd digitalstat
Bortfall
Den stora konststriden
Demokrati först, medlemskap sedan?
Rikt liv
Johan Salsbäck
Nyhetsbrev som kommunikation
Mitt nyhetsbrev har nu funnits ett år och utkommit 15 gånger. Jag startade det ursprungligen för att bibehålla en politisk kommunikation efter en ganska framgångsrik (om än otillräcklig) personvalskampanj 1998. Det fick fart genom att spela en roll i debatten kring personuppgiftslagen.
Därefter har nyhetsbrevet vuxit till att nu med närmare 3000 mottagare vara det kanske största personligt kommenterande e-brevet i Sverige. Varje utgåva brukar citeras eller kommenteras i andra medier.
När medieutvecklingen har gått från broadcasting till narrowcasting, spelar medier som t ex nyhetsbrev en större roll. Mediekonsumenterna väljer den röst de vill lyssna på, söker själva rätt på den information de vill ha. Därav svårigheterna för flera av de breda medierna (t ex kvällstidningar). Internet håller på att förändra samhällsdebatten.
Numera arbetar jag ju på Utrikesdepartementet, vilket lägger någon hämsko på uttrycksformerna. Dock kan jag sannolikt tillföra ett USA-perspektiv, alltför ovanligt i den svenska debatten.
For sale
I den amerikanska valrörelsen förekommer det en rad negativa websiter. Här är några:
www.Gwbush.com
www.Hillary2000.com
www.HillaryNo.com
www.AlBore.com
Ibland är de plumpa. Ibland roliga. Flera har tillkommit på spekulation. På Hillary2000.com finns en uppgift om hur man bär sig åt för att köpa namnet. Zack Exley, 29-årig programmerare från Boston , vill ha $ 350.000 för Gwbush.com.
Bushkampanjen har tagit det säkra för det osäkra och registrerat in Bushsucks.com, Bushblows.com och Bushbites.com. I samtliga fall hamnar man på den officiella hemsidan.
Chans för public service
Just nu finns en unik chans för public service, främst Sveriges Television. Missar man den är jag rädd att svensk TV går mot total kommersialisering.
Regeringen har tillsatt en beredning inför det nya public serviceavtal som ska börja gälla år 2001. Samtidigt har Sveriges Television fått en ny ledning som inte är uppknuten på det traditionella tänkanden om hur begreppet ”radio och TV i allmänhetens tjänst” ska definieras.
Det ger möjlighet till nytänkande. Klokt nog tycks regeringens beredning inte börja med att peta i gamla avtal, utan med en bredare diskussion. Först efter nästa sommar ska en parlamentarisk grupp tillsättas.
Snart kan radio och TV att kunna tas emot på varje dator – kanske t o m på varje mobiltelefon. Det innebär att möjligheterna att ta ut obligatoriska avgifter drastiskt minskar.
Utbudet kommer drastiskt att öka. Tröskelkostnaderna för att sätta igång att sända blir mindre. Filmer kan läggas som bilaga till ett e-mail. All världens TV finns tillgängliga via webben. Det innebär att staten måste bestämma sig för vad som är viktigt; vad ska finnas i de stora programbiblioteken på webben? Den tid är förbi när man följer en kanal. Det viktiga borde vara att bra svenska program finns tillgängliga.
Med ett allt större utbud blir det allt konstigare när de statligt reglerade bolagen försöker konkurrera genom att göra samma saker som de kommersiella (Robinson!). Under monopoltiden skulle naturligtvis alla smaker tillgodoses och under det senaste årtiondet har det funnits en kanalidentitet som varit viktig att upprätthålla. Men den tiden är förbi.
Tidigare har man sagt: SvT måste ha breda och populära program, för då ser också människor de smala programmen. Det argumentet håller inte. Man prenumerar inte på TV. Vem sätter sig ner i soffan och säger: I kväll ska vi se på SvT 1? Nej tittarna letar program.
Samtidigt blir såväl inköpta program som egen produktion allt dyrare. Vi ser redan tecken på det i nedskärningarna på nyhetsverksamheten i SvT och en del på P1 hos Sveriges radio. Då blir det en motssättning mellan produktion och utbud. Därför blir det nödvändigt för public service att koncentrera sig på det viktigaste.
Nu borde det bara handla om mångfald och kvalitet. Varför inte under nästa avtalsperiod minska Sveriges Televisions anslag och samtidigt starta tre-fyra TV-fonder dit filmare och producenter skulle kunna gå för att få stöd till kvalitetsproduktion – som sedan skulle kunna sändas i olika kanaler och läggas upp på webben? Då skulle vi få mångfald och den garanti för att det ska produceras svensk kvalitet som vi vill ha.
Marksänd digitalstat
Den marksända digitalTV:n utsätts nästan dagligen för kritik i svenska medier. (I USA är marksändningarna okontroversiella.) Samtidigt tycks intresset vara stort. Inte mindre än 39 intressenter har sökte fyra nya tillstånden för att sända digitalTV.
Mer oroande är att av de 39 intressenterna är sex statliga: Senda, Teracom, SJ(!), Svenska Spel, Aktiebolaget Trav- och Galopp samt SvT i form av ett nordiskt betalTV-bolag vill alla sända digtalTV.
Det var inte riktigt avsikten. Oavsett vilken kappa staten tar på sig bör myndigheter och statliga bolag – bortsett från public service-företagen – hålla sig borta från mediemarknaden.
Bortfall
I USA har man börjat uppmärksamma bortfallet i opinions- och marknadsundersökningar. Eftersom telemarketing blivit vanligare struntar folk i allt större utsträckning att svara på enkäter och telefonintervjuer. Det är säkert tydligare i USA än i det mer lydiga Sverige. Enligt en artikel i New York Times (99-11-21) har svarsprocenten i en del undersökningar nu fallit till 20 procent, d v s att åtta av tio vägrar svara.
Undersökningsinstitutet utvecklar sofistikerade metoder för att täcka in dem som inte svarar med liknande svaranden och tar hänsyn i sina formler. Men med tanke på den roll undersökningar spelar, inte minst i politiken, borde instituten alltid redovisa hur många av den ursprungliga listan som inte svarade eller som man inte fick tag i. De alltför vanliga undersökningar – ”Vem vann debatten?” – som genomförs i valrörelserna med 500 svaranden som ringts upp vid 21-tiden tillhör de som skulle behöva en ordentlig varudeklaration.
Den stora konststriden
I New York rasar den stora konststriden. Brooklyn Museum of Art visar den brittiska utställningen Sensation. Den syftar till provokation och också till en del eftertanke. I utställningen ingår den zimbawefödde konstnären Chris Ofils Holy Virgin Mary som framställer jungfru Maria som svart och dekorerad med klumpar av elefantdynga – som ska symbolisera fruktsamhet.
New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani har kallat konstverket för sjukt och säger att han inte tänker se det. Dessutom har han beslutat att dra in stadens anslag till museet. Giulianis argument är att museet får visa vad de vill, men människor som känner sig kränkta av det som visas inte med sina skattepengar ska behöva betala för det.
Hillary Clinton, som ju ställer upp till senaten, har svarat att hon verkligen inte tänker se utställningen, men att hon tycker det var fel att dra in bidragen.
Museet har stämt staden för avtalsbrott och fått rätt i första instans: Staden behöver inte ge ett öre till kultur, men när den väl gjort det får den inte dra in pengarna därför att den ogillar en utställning.
Som alla museer i USA lever Brooklyn Museum of Art minst lika mycket på privata bidrag som på offentliga. Det intressanta är att de privata bidragsgivarna stått pall. De har inte dragit sig tillbaka, inte hukat.
Amerikanska museer har dels stora fonder som styrelsen kan förfoga över, får dels privata bidrag till enskilda utställningar eller per år och får dessutom offentliga bidrag. Den mångfalden skapar institutioner med ovanlig styrka och integritet.
Demokrati först, medlemskap sedan?
Principfrågan om Turkiet ska accepteras som kandidatland till EU är klassisk. Tror vi att situationen för minoriteter (kurder, syrianer) och för de mänskliga rättigheterna blir bättre om Turkiet kommer in i EU-processen? Eller tror vi att ett motiv för snabba förändringar faller bort?
Hittills har EU haft stränga krav på potentiella medlemsländer; EU är ju till för att främja de europeiska demokratierna. I fallet Turkiet finns ytterligare ett skäl. Metoden har prövats förut. För några år sedan accepterades Turkiet i Europarådet. Vi var några som argumenterade emot, eftersom Turkiet inte klarade av Europarådets krav om mänskliga rättigheter.
Turkiet släpptes ändå in i Europarådet med argumentet att utsikten att komma med i Europarådet höll på att förändra Turkiets inrikespolitik. När väl landet kommit in upphörde förbättringarna. Nog finns det goda skäl att tänka både en och två gånger innan Turkiet kommer med i EU-processen.
Rikt liv
Mikael Olsson har blivit en av de två nya TV-cheferna. I Expressen berättar han att han – tydligen i tonåren – ”drog åt vänster”: FNL-rörelsen och SKP.
– Det där ligger bakom nu, men visst är jag en person som tycker att alla människor har rätt till ett rikt liv.
SKP – Sveriges Kommunistiska Parti – var alltså ett parti som förespråkade väpnad revolution och hyllade Mao, en av de stora massmördarna.
”Alla människor har rätt till ett rikt liv…”
Johan Salsbäck
Johan Salsbäck avled nyligen, alldeles för ung. Han var en oerhört kompetent chef för finansdepartementets skatteavdelning när jag var statssekreterare. Han var en ämbetsman som inte avslöjade sina politiska sympatier, men hade bestämda och genomtänkta uppfattningar i sakfrågorna. Förslagen skulle sakligt hålla ihop och vara praktiskt genomförbara.
Ett av hans första uppdrag var att skriva den borgerliga regeringens stora skatteproposition. Med viss stolthet kunde hans avdelning visa upp en tegelsten efter bara några veckor. Den höll ihop. Men sedan skulle den förhandlas mellan koalitionspartierna. Moderaterna företräddes av en ganska ung, bestämd och intensiv politisk sakkunnig, Hans Jeppsson. Förhandlingarna pågick hela natten. Främst centern hade invändningar; partiet kände inte igen sig i propositionen.
Tidigt på morgonen kommer en ilsken Johan Salsbäck in till mig:
– Min avdelning är en propositionsfabrik. Vi kan jobba dag och natt. Vi ger inte avkall på sakligheten. Och sedan kommer det in en liten jävel som heter Jeppsson och säger att på sidan 232 ska det in en mening: ”Hela Sverige ska leva”.