Specialnummer om Underrättelsenämndens IB-rapport
Underrättelsenämndens IB-rapport
Försvarets underrättelsenämnd med Anders Björck som ordförande lade igår fram sin rapport. Den finns i sin helhet på http://www.aftonbladet.se/nyheter/9812/02/ib.html.
Själv har jag genom åren ägnat mig en del åt säkerhetstjänstens inrikesdel. I valrörelsen lade jag fram en rapport åt folkpartiet: ”Vad är det för fel på sanningen? 10 frågor om det svenska inrikesspionaget – IB, SÄPO och SAPO.” Den kan läsas här. För att vara egocentrisk ska jag citera vad jag skrev som 21-åring i tidningen Liberal ungdom där jag var anhängare av en säkerhetstjänst som också höll ögonen på svenska kommunister, men kritiserade hemlighetsmakeriet: ”Myndigheternas tystnad i SÄPO-frågan har fört med sig att alla anklagelser och påståenden fått stå oemotsagda. Om förtroendet för säkerhetstjänsten ska kunna återställas och misstankar om brister i rättsäkerheten tillbakavisas måste reformer göras.” Intet nytt under solen.
Försvarets underrättelsenämnd ger få nya sanningar. Nästan allt finns i Janerik Larssons och Sven Rydenfelts bok ”Säkerhetspolisens hemliga register” (1966!) samt i Thomas Kangers och Jonas Gummessons ”Kommunistjägarna. Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket.” (1990). När Nationalencyklopedin skriver om ”IB, vars inrikesspionage bedrivits i nära samverkan med partiorganisationen och LO” är det helt korrekt.
Min egen utgångspunkt är att demokratier måste försvaras och att Sverige därför behöver en intern säkerhetstjänst som ska hålla ögonen på potentiella terrorister och spioner. 1950-, 60- och 70-talens svenska kommunister tillhörde inte sällan den kategorin.
Samtidigt inbjuder hemliga organisationer till maktmissbruk och konspirationsteorier frodas lätt. Därför måste säkerhetspolisen och andra hemliga organisationer stå under demokratisk kontroll. I efterhand ska det vara möjligt att genomlysa vad som skett.
Vad som framkommit om det hemliga underrättelseorganet IB och om den del av säkerhetspolisens tidigare arbete tyder på att de brustit i rättsäkerhet. Rekordskadeståndet förra året till snickaren Torsten Leander innebär att också regeringen delar den uppfattningen. Mot den bakgrunden är det förvånande att motståndet mot en fullständig genomlysning fortfarande är stort. Hanteringen av säkerhetsorganen bryter mot två grundläggande liberala värderingar: öppenhet och rättsäkerhet
InrikesIB och UtrikesIB.
Björck-utredningen har drivit upp dementimaskinen på högvarv. Det har givit upphov till ett antal glidningar.
Utgångspunkt
IB hade under större delen av sin tid dels en utrikesverksamhet, dels en inrikesdel. Utrikesdelen tycker jag är föga kontroversiell. När de som vill försvara IB väljer de ofta att låtsas som det är UtrikesIB det handlar om.
Den förbindelse som finns mellan utrikes- och inrikesdelen handlar främst om dem som varit på utländska partiskolor (Östtyskland, Sovjet) och sedan skulle infiltreras på känsliga arbetsplatser. Vänsterriksdagsmannen Bertil Måbrink, som satt i riksdagen ända till 1994, hade gedigen utbildning på kommunistisk partihögskola i Rostock.
Vilka var informerade?
Rapporten glider mellan utrikesIB och inrikesIB. Jag får intrycket av att partiledare och andra var informerade om utrikesIB men inte alltid om inrikesspionaget.
Var det 22.000 arbetsplatsombud eller bara något hundratal?
”SAPO”, d v s den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, hade 22.000 arbetsplatsombud. Den byggdes upp sedan socialdemokraterna förlorade makten i Metall – vilket ledde till Metallstrejken, som höll på att knäcka Metall ekonomiskt. Risken för att kommunisterna direkt efter kriget skulle vinna väsentliga insteg i fackföreningsrörelsen var högst reell och socialdemokraterna gjorde en demokratisk insats genom att motarbeta dem.
SAPO användes till att kartlägga det politiska läget på arbetsplatserna. Arbetsplatsombuden uppmanades att ställa politiska frågor till arbetskamrater under kafferaster för att ta reda på deras uppfattningar. Det fylldes sedan i på blanketter där det markerades: ”kommunist”, ”socialdemokrat”, ”borgerlig” och ”övrig”.
1958 genomförde socialdemokraterna med hjälp av arbetsplatsombudsorganisationen en s k ”facklig-politisk undersökning”. Där konstaterades att det fanns 182 medlemmar i borgerliga partier (främst folkpartiet) i styrelserna för olika LO-fackföreningar. När undersökningen upprepades 1961 fanns bara sex kvar. Undersökningen 1958 var samordnad med IB. Just 1958 började IB:s register byggas upp.
IB hade flera socialdemokratiska ombudsmän anställda. De hade full insyn i SAPO, arbetsplatsorganisationen. Därigenom visste de vilka de skulle höra av sig till för att få information på de mest känsliga arbetsplatserna. Det är helt sant att de flesta arbetsplatsombud inte hade en aning om att den information de lämnade också kom till IB.
Var det militären som utnyttjade (s) eller tvärtom?
Främst var det IB som hade nytta av socialdemokraterna. Det är heller ingen nyheter. Men underrättelsenämnden tar upp åtminstone två fall som går åt andra hållet: informationen om planerna på att bilda ett vänstersocialistiskt parti i Sverige samt informationer om vad som hände i Norrbotten under gruvstrejken.
Förre överbefälhavaren Stig Synnergren – som ju är 83 år – har sagt till mig att han aldrig såg några listor på folk. ”Sådant gick direkt till Sven (Andersson).”
Var IB:s verksamhet laglig?
Underrättelsenämndens inställning är att underrättelsetjänster alltid rör sig i lagens utkanter. Sten Andersson hävdar i den artikel som startade valrörelsens IB- debatt (Aftonbladet 1998-08-17) att besluten om att upprätta IB och driva verksamheten togs av regeringen – inte av det socialdemokratiska partiet. Enligt regeringsformen måste dock alla regeringsbeslut protokollföras. Den svenska regeringen beslutar dessutom alltid som kollektiv.
Några regeringsprotokoll har inte presenterats. Inte heller har något av de statsråd från den tiden och som inte tillhört den innersta kretsen berättat att de kände till IB:s verksamhet. Det är därför inte förvånande att Alva Myrdal ville avgå ur regeringen 1973 – när IB-avslöjandet kom – och hon fann att hon inte var informerad.
Ett speciellt problem är den ekonomiska kontrollen av en hemlig säkerhetstjänst. Folk som får en slant för att skvallra lämnar inte kvitton, svenska agenter utomlands som dricker någon under bordet uppfyller mer sällan reglerna vad gäller representation. Som budgetstatsekreterare tog Odd Engström itu med säkerhetstjänstens ekonomi. Själv fann jag det på finansdepartementet svårt att tränga in i hur pengarna användes.
Varför vill inte moderaterna ha en sanningskommission?
Det är nog moderaterna som varit det stora hindret för en sanningskommission som tar upp hela frågan om det svenska inrikesspionaget. Jag får ständigt frågan av journalister: Vad har moderaterna att dölja? Jag tror inte att man behöver vara särskilt konspiratorisk. Det finns en avvägning mellan säkerhetsorganens behov av arbetsro och bra utlandskontakter och det svenska behovet av att få klarhet och tvätta byken. Norrmännen fick amerikansk kritik efter sin sanningskommission och för ett land utanför NATO som Sverige kan det i värsta fall bli problem. Jag menar däremot att moderaterna gjort en felaktig avvägning när de stoppat en sanningskommission.
Norska Lundkommissionen
Med en sanningskommission brukar menas en granskningsutredning som får rätt att gå in i alla arkiv och hemliga papper samt förhöra personer under ed. Den ska bestå av medborgare som inte har några intressen i frågan För sex år sedan tillsattes i Norge den s k Lundkommissionen, namngiven efter ordföranden, højsterättsjuristen Ketil Lund.
Lundkommissionen kom till sedan ledande socialdemokrater trätt fram och berättat att de tidigare förnekade påståendena om en omfattande åsiktsregistrering som skett i samarbete mellan de norska säkerhetsorganen och det norska Arbeiderpartiet. Initiativtagare var Stortingets motsvarighet till den svenska talmanskonferensen. Den föreslog en särskild lag samt tillsatte kommissionen. Kommissionen hade ca 20 anställda som arbetade med att ta fram material.
Resultatet visade att åsiktsregistreringen varit mycket omfattande och att åtskilliga rättsövergrepp begåtts. Visst var kommissionens rapport pinsam för Arbeiderpartiet, men i och med att alla papper kom på bordet kunde partiet distansera sig från de historiska händelserna. Frågan förekommer knappast längre i norsk politisk debatt.
Lundkommissionens arbete var gediget och egentligen föga komplicerat. Och ledde till att frågan i stort sett kom ur världen. Att inte Göran Persson – som tillhör en s-generation som inte alls varit inblandad – gör samma sak är obegripligt för mig.
Blir det en sanningskommission?
Hittills har inrikesspionaget behandlats genom fragmentarisering. Själva IB har granskats av underrättelsenämnden. Vilka som registrerats kommer kanske i registernämndens betänkande i början av nästa år. Ett antal forskare har börjat sitt arbete och de första rapporterna kommer om några år.
Ingen har haft i uppdrag att ta helhetsgreppet: IB, SÄPO och den militära säkerhetstjänsten och deras samarbete.
En sanningskommission behövs också därför att det inte är sannolikt att någonting annat skulle återupprätta förtroendet för att statsmakterna verkligen tar itu med frågan om inrikesspionaget.
Om vi ska vänta först på registernämnden, sedan på en proposition kan det ta åtskillig tid. Om moderaterna, som Anders Björck antydde på presskonferensen igår, vill sätta käppar i hjulet kan de säkert se till att en granskning av den lag – med bl a möjligheterna till ed – som läggs tar mycket lång tid.
Det är inte helt säkert att det blir någon sanningskommission, även om det mesta lutar åt det. Men den kommer nog inte att vara igång före sommaren. Kraven på en kommission restes på allvar i januari. Hade riksdagen redan då tagit upp frågan hade IB inte spelat någon roll i valrörelsen och sannolikt varit avpolitiserad också nu.
Vilka ska sitta i sanningskommissionen?
Jag har själv föreslagit att vi i en kommission ska ha personer som inte varit inblandade i underrättelsetjänsten, varken i verksamheten eller som aktiva kritiker. Dessutom ska de inte vara beroende av staten för sin framtida karriär, gärna vara i pensionsåldern. De ska naturligtvis också vara kända för stor personlig integritet.
Exempel på lämpliga namn är justitieombudsmannen Claes Eklundh, nobelstiftelsens chef Michael Sohlman, förra hovrättspresidenten Birgitta Blom, tidigare ordföranden i yttrandefrihetsutredningen Hans Schöijer, förre hovrättspresidenten Carl Axel Petri, historieprofessorn Eva Österberg, docenten i straffrätt Hans-Gunnar Axberger, professor Stig Strömholm, författaren Agneta Pleijel, förre diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel.
Till sist
Hur är det möjligt att regeringen fortfarande inte släppt alla handlingar kring censuren av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och underättelsehandlingarna om den store antinazistiske publicisten Torgny Segerstedt, död 1945?