Corren 2 december 2020
När jag för evigheter sedan i skolan började läsa samhällskunskap beskrevs politiken inte alltid som en höger/vänster-linje, utan som en cirkel där de två ytterligheterna mötte varandra. Bakgrunden var ”Sveriges führer” Sven Olof Lindholm som bildade ett nazistparti och som efter några år ändrade det till partiet Sveriges socialistiska samling och som efter kriget röstade på Vänsterpartiet Kommunisterna. Vad vi nu ser i svensk politik är att ytterlighetspartierna får allt större inflytande.
Nyligen ville Miljöpartiet ha ett samarbete mellan regeringen och Vänsterpartiet. Moderaterna har i en del sammanhang öppnat upp för samarbete med Sverigedemokraterna. Efter förra valet gjorde Liberalerna och Centerpartiet klart att man varken ville ha med V eller SD alls att göra.
Båda ytterlighetspartierna försöker nu på olika sätt röra sig bort från sin historia. V satsar på fackföreningssamarbetet och SD-ledningen utesluter frekvent rasister och uttalade nynazister ur partiet.
Jonas Sjöstedt, som nu lämnat sitt partiordförandeskap, gick från början med i Kommunistisk ungdom och i partiet under partiledaren Lars Werner, som träffade Sovjets kommunistparti, och hade kontakter med kommunistpartierna i Ungern, Rumänien, Östtyskland, Bulgarien. V har nu tydligt övergivit den diktatoriska kommunismen, men partiets bakgrund är talande. Dessutom stöttar man diktaturen i Kuba och Venezuelas kommunister.
Jimmie Åkesson gick med i SD när det fortfarande var nynazistiskt. Då heilades det ofta på möten. 1996, när Jimmie Åkesson hade varit medlem i SD i Skåne under ett år, brände partimedlemmar under ett möte i Höör böcker om förintelsen, och hade naziuniform, stod vid en stor flagga med hakkors.
Visst finns det andra partier som har obehagliga historiska inslag. I Bondeförbundet fanns några antisemiter på 1930-talet. Dock är det ingenting som ens snuddar vid C idag och det finns naturligtvis inte en enda centerpartist som var med för 90 år sedan. Det är en stor skillnad mot ytterlighetspartier där åtskilliga av de ledande gick med på den tid då partiet inte var anhängare av demokrati. I Sverigedemokraternas fall är det uppenbart att den interna kulturen gör att det ständigt dyker upp förtroendevalda som är rasister.
Det kan vara så att V och SD inte kommer att kunna karaktäriseras som extremistpartier om några generationer. Men där är vi inte idag. Därför måste det vara en central politisk fråga för den som är grundläggande liberal och demokratisk att hålla V och SD utanför inflytande.
OLLE WÄSTBERG