Krisen på New York Times
Att rätta alla fel
Pandoras ask
Internet fällde New York Times-ledningen
När journalister blir utsatta för mediedrev
Därför fick New York Times-ledningen sparken
Hur ska tidningarna hantera det nya mediesamhället?
Högern ser sin chans
Regler mot mediekoncentration tas bort
De nya reglerna
Svenska mediekoncentrationen större
Advokaternas julafton
Vad betyder det för tittare och läsare?
Krisen på New York Times
New York Times är sannolikt världens mest inflytelserika tidning och en tidning med mycket hög kvalitet. Nu skakas tidningen av en kris som tvingat ledningen att avgå och som fått enormt uppmärksamhet här i USA.
New York Times har med sina 1100 journalister resurser som få andra medier. Tidningen är en sorts rikslikare för vad andra skriver om. Den har alltid lagt sig vinn om korrekthet. Tidningen publicerade nyligen en blå skrift på 50 sidor med etiska riktlinjer; mest handlade den om att tidningens journalister inte får låta sig bjudas, alltid måste stå fria.
Skandalen började med att det avslöjades att en ung journalist, Jayson Blair, förfalskat ett stort antal artiklar. Han hade helt enkelt hittat på intervjuuttalanden, eller klippt dem från andra medier. Han satt hemma i Brooklyn och uppgav sig vara på andra platser.
Alla som varit på en redaktion vet att det kan finnas journalister som är mytomaner, har telefonskräck och hellre hittar på än ringer. Men de brukar snabbt upptäckas.
Skandalen fördjupades av att Blair hade lyfts till fina uppdrag, att han haft stöd av högsta ledningen trots att andra på tidningen varnat för hans framfart. Det finns också en misstanke att tidningen sett genom fingrarna därför att Blair var ung och svart reportrar det finns för få av på tidningen.
Det har efter avslöjandet visat sig att Blair har såväl mentala problem som drogproblem.
Att rätta alla fel
New York Times är känt för att rätta alla fel, även sådana som inte sätter någon i dålig dager eller som förändrar någonting. Stavfel, felaktiga årtal allt rättas. För en tid sedan rättade man att man påstod att en av huvudpersonerna i Sofokles drama Antigone kallats Kleon i stället för det korrekta Kreon. Om någon svensk dagstidning till äventyrs hade skrivit om Sofokles hade man helt visst inte rättat ett stavfel. New York Times praxis skiljer sig helt från hur svenska tidningar hanterar rättelser. Medan svenska tidningar ofta anser att rättelser sänker deras trovärdighet, har New York Times haft motsatt uppfattning.
Rättelser gör att journalisterna blir angelägna om att kolla och åter kolla. När New York Times för snart tre år sedan gjorde ett helsidesreportage om hur vi försökt förvandla det svenska residenset i New York till ett skyltfönster för svensk design ringde journalisten över 50 samtal för att kontrollera olika detaljer.
Det finns på New York Times en särskild blankett som journalist som blir anklagad för att ha något fel måste fylla i och där orsaken ska förklaras. Att ha många rättelser är inte bra för karriären. En journalist på tidningen fick förra året en skiftlig varning därför att han under tre år haft 13 fel i sina artiklar. Han hade skrivit 273 artiklar under samma period.
Mot den bakgrunden var det obegripligt att inga signaler ringt när Jayson Blairs artiklar gång efter gång ledde till rättelser.
Pandoras ask
När bomben briserade reagerade New York Times genom att införa en fyra sidor lång artikel om alla felaktigheter och bad kraftfullt om ursäkt.
I mitt nyhetsbrev den 28 maj skrev jag: ”Jag tror att tidningen kommer stärkt ur krisen genom att visa läsarna att allt ska vara rätt och att ,man tar falsarierna på allvar.” Det visade sig vara fel, åtminstone på kort sikt. Genom denna mediehistoriens längsta dementi öppnade New York Times en Pandoras ask. Rader av nya och gamla problem kom upp till ytan.
Dessutom blev journalisternas missnöje med Howell Raines, den chefredaktör som utsetts för bara ett år sedan, tydlig. Raines och den också avskedade andreredaktören Gerald Boyd har varit auktoritära chefer och centraliserat makten. Samtidigt hade tidningen under Raines ledning sin största framgång någonsin sättet att hantera terrorattackerna den 11 september.
Internet fällde New York Times-ledningen
Det är intressant vilken stor roll olika siter, bloggar, på internet spelade för att underminera Howell Raines ställning.
Nättidningarna http://www.salon.com och http://www.slate.com har dag efter dag följt affären och grävt fram nyheter om New York Times. De flesta har varit föga graverande och skulle i vanliga fall inte fått någon att reagera. Men nu lades strå på strå. Själva mängden av uppgifter skapade en stämning på tidningen av att det aldrig skulle ta slut.
Dessutom gjorde nätet att det fanns ett helt nytt forum för interna läckor. En rad e-mail som sänts ut internt på redaktionen hamnade omedelbart hos Jim Romanesko http://www.poynter.org/, den intressantaste medie-skvaller-siten i USA.
De olika web-platserna läses av få, men de har länge bevakat New York Times och fått till effekt att tidningen självklara auktoritet brutits ner, främst bland mediefolk.
I Sverige finns inget liknande. Närmast kommer, på olika sätt,
http://www.resume.se/ och den pigga
http://www.mediekritik.nu/
När journalister blir utsatta för mediedrev
New York Times journalister har fått tränga sig igenom TV-team när de kommit till jobbet, de har fått bandspelare och mikrofoner uppkörda i ansiktet, de har fått se minsta uttalande vantolkat i andra medier och de har blivit uppringda hemma för att pressas på kommentarer. De har helt enkelt blivit utsatta för mediedrev. Och de har inte klarat av det.
Jag har sett det förr. Under Expressens kriser under 1990-talet blev de journalister som ganska cyniskt betraktar sina ”offer” svårt upprörda när de själva blev jagade. Reaktionen blev ungefär densamma som på New York Times: En stark känsla bara efter någon dag av att detta måste få ett slut, kosta vad det kosta vill.
Sanningen är att både politiker och vanliga kändisar är långt bättre på att hantera mediedrev än vad journalister är.
Därför fick New York Times-ledningen sparken
David Letterman i onsdags om G8-mötet: – Toppmötet hålls i Frankrike och New York Times reporter följer det nära från Brooklyn.
Så där har det pågått. Känslan har spritt sig på tidningen att det aldrig tar slut, att förtroendekapitalet minskar dag för dag.
När jag själv fick sparken från Expressen för åtta år sedan (min företrädare och de tre närmaste efterträdarna lämnade också tidningen ofrivilligt) efter internt tumult och en lång offentlig konflikt med ägarfamiljen Bonnier, fungerade samma mekanismer: Den interna plågan sprider sig till ägarna. Man ska komma ihåg att tidningar av naturen är kortsiktiga; de lever i dagens nyhetsflöde. ²Mannaminne² på en dagstidning är ca två veckor.
Vi känner rätt många journalister på New York Times. Sedan krisen bröt ut förmår de inte tala om någonting annat än tidningens problem. Det liknar 90-talskrisen på Expressen och vad som hände på Sveriges radio för någon månad sedan. När fokus kommer på de inåtriktat blir det svårt att göra en bra daglig nyhetsprodukt.
Hur ska tidningarna hantera det nya mediesamhället?
Bakom krisen på New York Times ligger också diametralt olika uppfattningar om hur en tidning ska göras i det nya mediesamhälle som levererar nyheter blixtsnabbt på internet eller genom direktsändning med digitala kameror och mobiltelefoner.
Howell Raines företrädare, Joseph Lelyveld (som nu återkommer som tillfällig chefredaktör) hade ett svar: Tidningarna kan inte konkurrera om nyheter, men kan vara bäst på analyser, bakgrunder och fördjupningar. New York Times organiserades under Joe Lelyveld efter detta: Journalister arbetade i team och fick hålla på länge med samma uppgift.
Howell Raines hade han en helt annat svar: Han menade att New York Times genom sina stora resurser skulle kunna ta tag i nyhetshändelser bättre än någon annan. Därför lösgjordes journalister från fasta arbetsuppgifter för att kunna sättas in på dagens story. Den metoden firade triumfer kring den 11 september, men gav inte samma genomslag i det dagliga nyhetsarbetet.
Raines slutord till redaktionen när han avgått var: ”Remember, when a great story breaks, go like hell.” Han fick inga applåder.
Högern ser sin chans
New York Times är den främste representanten för ”liberalism” i USA, vilket i svenska termer snarast skulle betecknas som ”vänster”. Tidningen har t ex varit skeptisk till Irakkriget och mycket kritisk till George W Bush.
Flera speciella siter med klart konservativ inriktning har länge bevakat New York Times, t ex
<http://www.timeswatch.com>. New York Post har regelmässigtpublicerat en bild av New York Times första-sida och med pratbubblorkritiserat vinklingar. Efter Howell Raines avgång har just högeropinionentagit ny sats och säger att New York Times problem inte är en ljugandejournalist, utan att den är vinklad, partisk och vänstervriden pånyhetsplats. Det låter ungefär som kritiken mot Dagens Nyheter på1970-talet.
Genom krisen på New York Times hoppas högeropinionen kunna skrämma fram enförsiktigare redigering av tidningen.
Regler mot mediekoncentration tas bort
Det som hänt på New York Times visar att dominans på en marknad inte skaparimmunitet och att också små websiter kan spela en roll mot de storaaktörerna.
Samtidigt är New York Times-gruppen inte ett av de stora nationellamedieföretagen i USA. De riktigt stora, Viacom, Rupert Murdochs Fox och NBCfår större spelrum genom ett beslut som nyligen fattats i FCC, FederalCommunication Commission. Den amerikanska mediemarknaden har varit reglerad,främst genom att det finns begränsningar på rätten att äga flera medier påsamma marknad.
Nu lättar FCC, under ledning av republikanen Michael K Powell, som förövrigt är son till försvarsminister Colin Powell, på reglerna.
Det är den hittills mest omfattande avregleringen sedan George W Bush blevpresident och den största förändringen i regelverket medieområdet på 50 år.
De nya reglerna
Reglerna är komplicerade och olika för olika stora marknader.
Men de viktigaste förändringarna är att man nu tillåter att samma företagfår äga såväl tidningar som radio och TV-stationer inom samma område. (Menpå marknader där det finns färre än fyra TV-stationer får inte tidningar ochTV ha samma ägare.)
Dessutom får en enda ägare ha TV-stationer som har tillsammans 45 procentsmarknadsandel nationellt, mot tidigare 35 procent. Det gör att t ex Foxslipper sälja ut.
Detaljer finns på http://www.fcc.gov/
Svenska mediekoncentrationen större
De amerikanska reglerna har ofta varit förebilder för dem som velat införaförvärvs- eller marknadsbegränsningar för svenska medieföretag.
I jämförelse med USA är den svenska mediekoncentrationen långt större.Bonniers och Public service dominerar på ett sätt som är ovanligt i andraländer.
Alla som tänker sig att ägna sig åt journalistik i Sverige vet att det ärsannolikt att de någon gång kommer att arbeta för någon av dessa giganter.Det skapar knappast ett öppet klimat.
Men att göra något åt saken är inte så lätt.
Jag var för några år sedan ledamot av den statligamediekoncentrationsutredningen och gick in i utredning med en vilja attskapa regler som garanterade konkurrensen och minskade koncentrationen.Under utredningens gång fann jag dock att varje praktiskt förslag antingenskulle bli verkningslöst, eller också skulle ge staten ett obehagligtinflytande över medierna. Boten skulle blivit värre än soten.
Advokaternas julafton
Beslutet i FCC har väckt stark kritik. Bl a från samtliga demokratiskapresidentkandidater; de vet att medierna alltid ger publicitet åt saker somgäller medierna och passar alltså på att uttala sig. 750.000 e-mail och brevhar kommit in till FCC med protester och en ohelig koalition av vapenlobbynoch medborgarrättsrörelser är rädda för att medierna kommer att likriktas.Därför kommer man att försöka få upp frågorna på nytt.
De nya reglerna är, liksom de gamla, oklara och komplicerade. Därför kommerde att ge utrymme för tolkningar. Så är det ofta i USA, på den amerikanskamediemarknaden, liksom i övrigt i affärslivet. Lagtillämpningen kommer attbetyda mycket och ge åtskilligt arbete till advokater. Det är en storkostnad och ett skäl till att transaktionskostnaderna i amerikansktnäringsliv är större än i t ex svenskt. Mycket tid går åt tillöverlägganingar med tillståndsgivande myndigheter.
Visst kan man klaga på svensk byråkrati. Men i detta frihetens förlovadeland är det ofta värre.
Vad betyder det för tittare och läsare?
På kort sikt inte så mycket. När AOL och Time Warner slogs ihop för drygttvå år sedan trodde många, inklusive jag själv, att det skulle bli ettgenombrott för konvergens, d v s att olika medier går ihop och att sammajournalistiska innehåll bara paketeras olika i olika medier. Men så har dethittills inte gått. AOL/Time Warner har präglats av intern maktkamp och intelyckats tjäna pengar.
Vad man kan förmoda är att det blir färre självständiga lokala TV-stationer.De stora tidningarna kommer på många håll att köpa upp dem.
Den konservative mediemagnaten Rupert Murdoch är den som under de senasteåren tagit marknadsandelar. Han behöver nu inte känna 35 procent som enbegränsning.