Åsbrink, finansen och statsministern
Allt är redan sålt
NAIRU, R I P
Sista spiken
Etiska fonder och valfriheten
Måste partier ”åstadkomma” något?
Svenska kloster
Times Square
Androm till varnagel
Åsbrink, finansen och statsministern
Erik Åsbrink avgick efter att gång på gång känt sig ”överkörd” av statsministern. Det är dock en fråga mindre om Åsbrink än om var den samordnande makten i regeringen ska ligga. En utveckling har varit på gång ganska länge.
På Gunnar Strängs och t o m Kjell Olof Feldts tid var finansdepartementet också politiskt centrum i regeringen. Där skedde den politiska samordningen. Sa finansen nej gick det nästan aldrig för en fackminister att komma vidare.
Olof Palme och Ingvar Carlsson försökte bygga upp samordningsfunktioner i statsrådsberedningen. Först med den borgerliga regeringen 1991 ökade dock statsrådsberedningens makt väsentligt. Regeringen bestod av fyra partier och tvingades dessutom att komma överens med ytterligare ett parti i riksdagen för att få igenom sina förslag. Det innebar dels att riksdagsgruppernas ordföranden spelade större roll – de satt t ex med på regeringens allmänna beredning – dels att de fyra samordningsstatssekreterarna (en för varje parti) som var placerade i statsrådsberedningen blev centrala. Statssekretergruppen, ledd av Peter Egardt (m), blev skiljedomare.
Detta tyckte vi som satt på finansdepartementet var besvärande; inte minst finansens budgetavdelning som är något av ett nav i statsförvaltningen. Jag har dock svårt att se hur det ska kunna vara på annat sätt i en minoriets- eller koalitionsregering. Och Sverige har inte haft en enparti-majoritetsregering sedan 1970.
Peter Egardt diskuterade t o m vid något tillfälle att finansens budgetavdelning, och därmed de löpande budgetavvägningarna, borde föras över till statsrådsberedningen. Just det tror jag vore förödande för budgetprocessen.
Om en regering måste komma överens om budgeten och den ekonomiska politiken med partier utanför regeringen är det oundvikligt att det blir politiska frågor som måste tas om hand av statsministern och riksdagsgruppens ledning. Och då blir det oundvikligt att makten förskjuts från finans- till statsminister. Men det kräver också betydligt större resurser för samordning och ekonomiska analys än statsrådsberedningen har idag.
Allt är redan sålt
Den första större svensk-manifestationen i min nya position handlade om svensk design. American Craft Museum har visat en unik Rörstrandskollektion, den som var på Waldemarsudde i höstas. (Roligt att vara med också eftersom Inger och jag själva samlar rätt mycket jugend-porslin.) Dessutom visade Ingegerd Råman glas på samma museum. Kring detta ordnades diverse sociala aktivteter samt ett seminarium om svensk design under 1900-talet. 280 personer kom vilket är ganska märkvärdigt i New York och vi fick bra uppmärksamhet i New York Times.
En av de svenska föreläsarna, Cilla Robach, fick frågan vad det betydde att Volvo, som ju är känt för sin design, nu blivit amerikanskt. – Det har nog inte så stor betydelse, blev svaret. Rörstrand och Gustafsberg är redan finskt och Kosta-Boda och Orrefors är ju danskägda.
Även om det är naturligt att företag blir allt mer internationella vore det ju trevligt om den svenska kapitalbildningen var sådan att några företag skulle kunna bli svenska…
NAIRU, R I P
Så löd löd ledarrubriken i The Wall Street Journal för några dagar sedan. F ö den enda dagstidning i världen som skulle sätta en sådan rubrik. Det som ska vila i frid är alltså föreställningen att det finns en lägsta arbetslöshet som är möjlig för att undvika inflation.
Denna föreställning är skälet till att börsen i USA brukade gå ner när arbetslösheten minskade. Det skulle bli ont om arbetskraft, lönerna gå upp och vinsterna minska. Det intressanta är att USA nu har den lägsta arbetslösheten på trettio år, 4,2 procent – en siffra vi svenskar bara kan drömma om. Men börsen reagerade inte negativt.
Wall Street Journal menar att den ökande produktiviteten i dataåldern håller undan för inflationen. Eftersom mer och mer kan produceras pressas inte priserna upp när efterfrågan ökar.
Den underbara slutsatsen är alltså att inflation inte orsakas av att för många människor arbetar – och att följaktligen att inte heller låg inflation är skälet till hög arbetslöshet. Det visar ju exemplet USA. Då måste det vara något annat. Kanske arbetshämmande skatter och arbetsmarknadsregler?
Sista spiken
Kulturdepartementet har nu utarbetat en PM om vad man ska göra med PO Enqvists filmutredning. Där har man strukit förslaget om en fristående radio- och TV-fond. Det är ett förslag som syftar både till att ge bättre stöd till oberoende filmare och till att ge ett alternativ till Sveriges Television och Svenska filminstitutet. Den filmare som idag fått nej både från filminstitutet och SvT har ingen chans. Det finns helt enkelt för få beslutfattare i TV-sverige. Mycket riktigt är SvT stark motståndare till förslaget.
Ett fristående TV-institut är viktigt som en byggsten i en mediepolitik för att bevara mångfald och kvalitet också när medieutvecklingen minskar SvT:s roll. Det skulle öka mångfalden i TV-produktionen. Förlsaget var också centralt i den uppgörelse som för några år sedan slöts mellan socialdemokraterna, centern och folkpartiet om digitalisering av TV:s marknät. Den överenskommelsen har fått många törnar. Om det inte heller blir någon oberoende fond för TV-finansiering lär det inte finnas mycket kvar av uppgörelsen.
Etiska fonder och valfriheten
I det nya pensionssystemet ingår att vi ska får bestämma själva hur en mindre del av våra pensionspengar ska förvaltas. Pengarna ska gå via den statliga Premiepensionsmyndigheten. Men vi ska inte själva helt få avgöra hur pengarna ska förvaltas. Myndigheten tycks nu vara på väg att besluta att de ideella fonderna (som bara satsar i viss typ av verksamhet eller ger bort en del av avkastningen) inte ska få komma i fråga. Många har varit beredda att få lite mindre tillväxt på sitt sparkapital för att stötta bl a biståndsprojekt och handikapporganisationer.
Premiepensionsmyndigheten bekräftar på nytt att pensionsuppgörelsens kärna är att medborgarna anses alldeles för korkade för att få bestämma hur deras eget pensionssparande ska förvaltas.
Här i USA finns ”The Sin Fund” som investerar i alkokol, tobak och spel. Inte för att jag gillar just den, men spararna borde väl själva få bestämma?
Måste partier ”åstadkomma” något?
Alf Svensson är populärare än någonsin och Kd har aldrig haft så goda opinionssiffor som nu. Flera skribenter – bl a Rolf Alsing i Aftonbladet och Svante Nycander i DN – frågar vad Kd tänker använda sitt inflytand till. Varför nöjer sig kristdemokraterna med att bli stora och inte att åstadkomma något?
Faktum är att Anders Ljunggren – centerns verklige insider – ringde runt till borgerliga partiledare direkt efter valet för att pröva tanken på en Alf-Svensson-regering (kd+fp+c+mp). Den skulle ha en rösts majoritet i riksdagen och innebära att miljöpartiet fick utse sina första statsråd. Alf Svensson sa direkt nej: Dels var de politiska skillnaderna för stora. Dels skulle regeringens väl och ve vila på en enda miljöpartist.
Svensson hade naturligtvis rätt. Men det finns också ett annat svar. Måste partier alltid åstadkomma något genom politiska beslut? De två politiska partier som mest konsekvent använt sin ställning för att genomföra sina program – centern och folkpartiet – har just därigenom marginaliserats.
Kd har däremot lyckats med något större: Genom sin ställning i opinionen har de förändrat den politiska opinionskartan. En stor del av debatten handlar om Kds frågor. Nästan alla politiska partier säger att de nu ska ägna sig åt att beskriva värden och värderingat. För Alf Svensson är säkert detta mer värt än att få påverka skatte- och socialförsäkringssystem.
Svenska kloster
I vårt lilla land där en expansion skedde på så många områden under 1970-talet har många institutioner gått in i sig själva. Det har jag sett nu senast på en av Sveriges mest bysantinska byråkratier, UD, men tidigare också på Sveriges radio och Expressen. Stelheten på den svenska arbetsmarknaden och en indentifikation med arbetsplatsen har gjort att de flesta blir kvar. Många har arbetat länge tillsammans, kommit in ungefär samtidigt i verksamheten och kan alla koder, alla informella vägar.
Dessa våra svenska kloster har sina fördelar. Människor ansluter sig i unga år och stannar. Under tiden vårdar de kulturen innanför murarna. Men nackdelarna i brist på nya idéer och inkrökthet tror jag dominerar. Ett av de främsta exemplen på detta är f ö våra politiska partier. Självskrivna och oskrivna regler är självklara för dem som hållit på länge.
Som Gustaf Douglas sa i den omskrivna artikeln om hur svenska företag såldes till utlandet. (”Busting up Sweden Inc.”) i Business Week för några månader sedan: ”It would be good to bring in other elites”.
Times Square
Times Square har symboliserat New York. Mycket folk, liv och glitter. Men också vulgär reklam, rån och sexklubbar.
Som på nästan alla håll i New York har brottsligheten minskat. Dessutom har sexklubbarna och porraffärerna i stort sett försvunnit – borgmästare Rudi Giuliani tillämpar en zon-lag som innebär att den typen av verksamhet inte får förekomma inom en viss distans till dagis, skola eller kyrka. Sedan tog man passaren – samt startade något nytt dagis.
Nu sätter USA:s mest prestigefyllda bilmärke, Cadillac, upp den största reklamen på Times Square. Det är en signal om hur området förändrats. Politik kan fungera.
Androm till varnagel
Hur trevligt det än är att ha blivit bosatt i New York känns det konstigt att lämna Mariaberget på Söder i Stockholm efter nästan 30 år. Fast vi kommer tillbaka. Söder är fyllt av värme och historier. En av de mer tänkvärda handlar om det nyligen renoverade Isenstiernska huset i hörnet av Södermalmstorg och Hornsgatan. Där huserade några år i slutet av 1720-talet den Turkiska ambassaden.
Karl XII red snabbt iväg från Bender. Efter kom den svenska trossen och efter den ett böljande tåg av fordringsägare. Den svenska staten hade betydande budgetunderskott och Karl XII hade lånat sig fram i Turkiet. Kungen återvände aldrig tll Stockholm utan slog sig ner i Lund. Omgiven av fordringsägarna.
Efter skottet i Fredrikshald tog sig fordringsägarna till Stockholm och krävde tillbaka pengarna av den nya regeringen. Regeringen svarade att man just låtit avrätta finansministern och tyckte att udda därmed kunde vara jämnt. Det tyckte inte turkarna som dock inte stod ut längre i Sverige utan utsåg en ”ambassad
” ledd av Mustafa Aga – som alltså slog sig ner på Söder. Efter något år lyckades han nå ackord och begav sig hem.
Efterlämnat fanns ett porträtt av Mustafa Aga. Så småningom hamande det på finansminister Anne Wibbles tjänsterum. Där satt det som en varning till finansministrar.