Omvandlingen av Stockholm

Tidskriften Connoisseur
Oktober 2014

Stockholm växer och förändras. Det är nödvändigt. Det är i storstäderna kreativitet, utveckling och mångfald frodas. Alternativet är ett Detroit – en stad som blev så smal i sin inriktning att den nu till stora delar ligger öde. Men utvecklingen ställer frågor: Vart är Stockholm på väg? Hur kommer det framtida Stockholm att se ut?

“Bostadskarriär”. Ett ord som ännu inte kommit in i Svenska akademiens ordlista, men som både är på mångas läppar och säger något om bostadssituationen – främst i Stockholm.

Som så ofta handlar det om 40-talisterna, de födda på 1940-talet. Jag tillhör dem. När jag föddes kunde mina föräldrar välja och vraka mellan olika erbjudanden om hyresrätter. Hyresvärdarna erbjöd upp till ett halvår hyresfritt till dem som skrev kontrakt.

När sedan vi 40-talister i slutet av 1960-talet och under 1970-talet flyttade hemifrån hade Stockholm efter en lång expansionsperiod börjat krympa och möjligheterna att få tag i hyresrätter ökade. Så kom den stora omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter, vilken innebar en stor förmögenhetsöverföring till dem som kunde vara med och nybilda hyresrätter. Och dessutom gav ett bra insatskapital för nästa steg – en större bostad. När nu 40-talisterna är på väg att krympa sitt boende kan de sälja i en uppåtgående marknad och casha in. Så ser bostadskarriären ut.

Kontrasten kunde inte vara större mot dem som idag vill in på Stockholms bostadsmarknad. Den som inte har betydande kapital kommer helt enkelt inte in. Och de flesta tvingas ta på sig mycket stora lån.

Det allt överskuggande problemet för ungdom är just att hitta någonstans att bo. “Vi pratar om bostäder som man pratar om bröd i en svältande stad.” Så skriver sOla Andersson, framstående bostadsdebattör och arkitekt skriver i sin nya bok”Hitta hem”(Dokument Press):

MINST 385 000 BOSTÄDER SAKNAS s 60#

2006 var det år då fler människor började bo i städer än på landsbygden. Det är en urbanisering som bara fortsätter. Stockholm är en av de europeiska storstäder som växer allra snabbast. På 20 år har Stockholm ökat med ett helt Göteborg, 450 000 invånare. Och det fortsätter. Sedan åtta år växer Stockholm med 33-35 000 invånare varje år. Varje dag kommer, bildlikt talat, två fullsatta SL-bussar med nya invånare till staden.

Ungefär en tredjedel av de nya stockholmarna föds i staden. Resten kommer från andra delar av Sverige eller från utlandet. Drygt var femte stockholmare är utlandsfödd.

Det här skulle inte varit något problem – om det funnits bostäder. Men det gör det inte. Det Stockholm som växer bland de snabbaste i Europa tillhör samtidigt de som bygger minst. De senaste tio åren har vi byggt 125 000 nya bostäder. Skulle vi hållit takten med nyinflyttningen och födelsetalen skulle minst det dubbla behövts. Ska vi bygga bort det underskottet och skaffa bostäder till alla nyinflyttade måste Stockholm bygga 385 000 nya bostäder under de närmaste tio åren, har Ola Andersson räknat ut.

Trångboddheten breder ut sig. Vi börjar få det som i New York där få unga har egna lägenheter, utan delar små lägenheter – ofta med främlingar.

Bostadsbristen är ett direkt tillväxthinder. Universitet, högskolor och högteknologiska företag driver den ekonomiska utvecklingen i moderna länder. Allt mer av produktion och analys kan antingen flyttas till andra länder eller ersättas av robotar. Om 20 år har de flesta ekonomiassistenter försvunnit; deras jobb har automatiserats. Liksom lastbilschaufförer. Sverige kommer inte att kunna konkurrera med billig arbetskraft. Då är lösningen högre utbildning, forskning, expertis. Vilket i sin tur innebär att vi måste kunna locka de mest talangfulla till Stockholm.

Idag tvingas studenter avstå från den utbildning de är mest lämpade för och helst skulle vilja gå på – eftersom de inte hittar någonstans att bo. Universiteten klagar över att de inte kan rekrytera utländska toppforskare eller bedriva forskarutbyte – eftersom det inte finns hyresbostäder. Företagen har svårt att få rätt arbetskraft.

Problemet är inte de två SL-bussarna som anländer till Stockholm varje dag, utan de som borde varit med men aldrig klev på.

SVERIGE BYGGER DYRAST I EU

Vad beror bostadseländet på? Under det senaste året har jag tillsammans med Göran Persson och Agneta Dreber arbetat med Nybyggarkommissionen – en privatfinansierad grupp som självständigt analyserat läget och lagt fram 63 förslag för ökat bostadsbyggande. Vår viktigaste lärdom var insikten hur komplex bostadsfrågan är. Den handlar om nationell, regional och lokal politik. Om miljö, ekonomi, skatter, regleringar av olika slag. Allt går in i varandra. Det finns ingen quick fix.

Idag kan det ta mer än tio år från det att detaljplaneringen börjar till att byggföretaget kan sätta spaden i jorden. Så länge har inga mindre företag råd att vänta. Utländska företag förstår att det krävs speciella kunskaper och kontakter för att kunna få bygga i Sverige och håller sig borta. Effekten är att vi fått ett oligopol där fyra stora byggjättar dominerar.

För att få en fungerande konkurrens och göra det riktigt attraktivt att bygga behövs en mycket enklare planprocess. En rad planbeslut bör lyftas från kommunerna till regionerna. Många regler kan förenklas. Det kan idag krävas upp till tio olika yrkeskategorier för att bygga ett badrum. Bullernormerna hindrar byggande där många vill bo.

Sverige bygger dyrast i EU, visar SCB:s statistik. Ett svenskt byggföretag kan bygga samma hus för halva priset i andra europeiska huvudstäder. Ett viktigt skäl är att byggnormerna i huvudsak är lokala. Kommuner som gränsar till varandra, och rimligen har samma klimat, kan t ex ha olika energikrav på nya hus. Om byggnormerna blev lika för hela Sverige – helst i hela Norden – skulle en marknad öppnas och möjligheterna till byggande i långa serier öka.

Dessutom: Kommunerna äger som regel den lediga marken. Och kommunerna vill ha så mycket som möjligt betalt. Därmed kan de hålla skatterna nere och – vilket ofta är populärt bland kommuninnevånarna – byggandet nere. Om kommunerna tog ett större ansvar för byggandet skulle de kunna sälja marken billigare och få fart på nybyggnationen.

FÖR FÅ HYRESRÄTTER

Vi har i absoluta tal färre hyresrätter idag än för 25 år sedan. Incitamenten för att bygga just hyreslägenheter är lågt. Den som har ett nytt hyreshus måste tänka långsiktigt. Det kan ta ett decennium innan det börjar förränta sig ordentligt. Vilket inte har med hyresregleringen att göra: De nya hyreshusen har, även när de ligger i ganska oattraktiva lägen, hyror på ca 2000 kronor per kvadratmeter. Mer än så tål inte marknaden.

Den som däremot bygger bostadsrätter får tillbaka hela det investerade kapitalet samt en hygglig vinst direkt när huset är klart och överlåts till en bostadsrättsförening. Dessutom är hyresrätterna skattemässigt diskriminerade i förhållande till hyresrätterna.

Till råga på allt kom nyss en statlig utredning – Företagsskatteutredningen (www.regeringen.se/sb/d/18205/a/242209) – som vill minska företagens avdragsrätt för låneräntor. Det drabbar främst fastighetsföretag och främst de mest långsiktiga fastighetsinvesteringarna, det vill säga hyresrätter.

Nu tycks ändå den politiska viljan att göra något öka. Och skillnaderna i åsikter mellan opposition och regering är rätt små. Den regering som vill åstadkomma den nybyggnation som behövs i Stockholm har sannolikt en unik öppning för reformer under hösten.

Den nya stad som växer fram kommer inte att likna 1970-talets miljonprogram. Nu är idealet med den täta staden tillbaka. Staden är ju långt mer miljövänlig är landsorten – men det förutsätter den stad som inte bygger på bilen. Den som vill föreställa sig hur Stockholm växer kan ge sig till västra Kungsholmen vid Hornsbergs strand. Där har nya stadskvarter vuxit fram. Det är en “stad”, med ganska trånga gator, niovåningshus, affärer och butiker i gatuplan. På samma sätt som Norra Djurgårdsstaden ska bli.

Nu står närförorterna på tur. Förtätning och promenadavstånd till kollektivtrafik är vad som gäller. “Promenadstaden” kallas det område som sträcker sig från Hammarby Sjöstad över Liljeholmsområdet och Gullmarsplan. Om tio år kommer vi att uppleva en kvartersstad som sträcker sig utanför tullarna.

Något “Manhattan” lär det knappast bli. Både därför att skyskrapor kräver så mycket rymd omkring sig att de inte ger mer bostäder än att bygga tätt, dels därför att stockholmarna – liksom till exempel köpenhamnarna och parisarna – vill bevara stadens karaktär och siluett.

RIVNINGEN AV KLARA SPÖKAR FORTFARANDE

Den stora rivningen av 1700-talsstaden i Klara har lämnat en dålig eftersmak in i vår tid. Nya Slussen blir sannolikt sista gången Stockholms politiker vågar ge sig på ett av de områden som karaktäriserar staden. Trots protester och massor av överklaganden rivs nu det gamla Slussen och en ny sluss, med en bred motorväg in mot Skeppsbron och trafikljus ersätter den gamla. Ett regimskifte i Stockholm kommer att ändra i planerna, men bara marginellt.

Det finns en liten vändplan för hästdragna kärror mitt i 1700-talsbebyggelsen på Mariaberget på Söder. Den ligger i hörnet av Brännkyrkagatan och Maria Trappgränd. Där borde det resas en staty över Eva Remens, liberal kommunalpolitiker och stadsfullmäktiges ordförande i början av 1970-talet. Utan Eva Remens hade inte Mariaberget varit kvar.

Det fanns en plan på att jämna Hornsgatans “puckel” med marken och bygga ett jättehus från Slussen till Timmermansgatan, ett hus av samma slag som på Folkungagatans sydsida vid Östgötagatan. Alltså högt, långt och med plåtfasad. Liksom tidigare med Klara och nu med Slussen skyllde de ledande kommunalpolitikerna på förfallet (som de själva låtit ske). Men stockholmarna hade fått nog och Eva Remens lyckades skapa en opinion som gjorde att området blev kvar. Därför borde hon stå staty på vändplanen.

Om enigheten är stor om att Stockholm bör växa som en kvartersstad, blir kontroversen stor kring enskilda projekt. Kvarteret Orgelpipan – mitt emot Centralstationen – fick ritas om flera gånger innan det röstades igenom. Det är fortfarande fantomsmärtorna från rivningen av city som värker.

Tydligaste blir det när Stockholms behov av att vara “en stad i världsklass”, för att använda finansborgarrådet Sten Nordins ord, kolliderar med lokala opinioner. Få händelser stärker Stockholms varumärke så mycket som Nobelprisutdelningen varje år. Inte konstigt att Stockholms politiker vill ge plats åt ett Nobelcenter. Och platsen blev den tämligen övergivna ytan bakom Nationalmuseum på Blasieholmen. Där planeras nu ett gyllene hus. Men det kommer att vara större än de omgivande byggnaderna, skymma utsikten för dem som bor eller har kontor på Hovslagaregatan, och dessutom innebära att några mer än hundraåriga hamnbyggnader rivs. Hur det går vet ingen -planärendet är inte avgjort – men det artar sig till en klassisk strid om Stockholms bebyggelse.

Städer föder kreativitet. Det är idag nästan ett axiom. Men då måste staden kunna förändras, suga upp nya idéer och nya industrier. Se på Detroit. Det var en lysande nätverksstad – för bilindustrin. Alla kompetenser som handlade om bilproduktion gick blixtsnabbt att hitta. Men när bilindustrin föll, så föll också Detroit. Staden står inför konkurs och har hela stadsdelar som är övergivna ruinstäder.

En stads attraktivitet består av många saker. Kanske främst att det finns högre utbildning och forskning. Men också att skolorna är bra för barnen till dem som ska flytta till staden. Att det finns ett rikt kulturliv. Att man kan gå tryggt på gatorna, d v s låg brottslighet. Att det finns parker och grönområden – och där har ju Stockholm med Nationalstadsparken en styrka. Men intet av detta betyder något om det inte finns någonstans att bo.

Det är därför Stockholm snabbt måste bygga nytt. Annars kommer inte de människor som bär med sig de nya kunskaperna och de nya idéer som skapar framtidens jobb.

OLLE WÄSTBERG