Magasinet Connoisseur
Mars 2012
På femton månader har den arabiska våren gått från knoppning till höstens gulnade löv. Den demokratiska revolution som började i Tunisien har ingenstans resulterat i verklig demokrati. För minoritetsgrupper har situationen på flera håll blivit värre. Att ordet ”kristofobi” så ofta nämns är ett dåligt tecken.
Det är naturligtvis alldeles för tidigt att avskriva ”den arabiska våren”. Val ska hållas i flera länder och de gamla diktatorerna är lyckligtvis borta. Ur kaos kan komma en ny ordning.
En snabb blick över Nordafrika och Mellanöstern pekar på ett område där människor lider och där den världsomspännande förbättringen i minskad fattigdom, ökad utbildning och integration i både världsekonomin och världskulturen inte har hakat fast.
En orsak ligger utanför politiken: i en kulturell och religiös slutenhet. Det är historiskt paradoxalt. Det var den muslimska världen som räddade den antika kulturen till Europa och som stod för vetenskapliga innovationer. Det är ingen slump att naturvetenskapen baseras på arabiska siffror.
Idag är det i flera arabstater förbjudet att lära ut att planeterna kretsar kring solen eller om evolutionsteorin. Att byta religion från islam kan i flera länder leda till dödsstraff. Mycket få böcker översätts till arabiska. Det översätts fler arabiska böcker till andra språk än tvärtom. Ungefär 300 böcker översätts årligen till arabiska. Till grekiska översätts varje år närmare 1 500. Analfabetismen är enorm, över 30 procent, dubbelt mot det globala snittet.
Alexandria: från smältdegel till fundamentalism
Alexandria var en gång en kosmopolitisk stad. Där låg i antiken världens största bibliotek. Den som läst Lawrence Durrells romaner Alexandriakvartetten minns en stad med araber, judar, greker och en stor internationell grupp intellektuella. Idag kan man ana den tidens sjudande kaféliv på den förfallna croisetten. Minoriteterna har i stort sett försvunnit. För varje gång jag har varit där under senare år har jag sett allt fler beslöjade kvinnor och allt fler sysslolösa unga män. I Alexandria har – med stöd av svenska och amerikanska biståndspengar – ett vackert och strålande utformat bibliotek byggts. Det är fortfarande en intellektuell fristad, men datorerna är censurerade, böcker från Israel är bannlysta från hyllorna, liksom en bok som ”Lolita” eller en del böcker om jämställdhet eller mänskliga rättigheter.
I de stora demonstrationerna de senaste åren har ”studenter” ofta dominerat. Men universitetsutbildningarna är genomgående dåliga och ger inte kompetens som duger i en internationaliserad ekonomi. Det leder i sin tur till stor ungdomsarbetslöshet och frustration.
I flera omgångar har arabstater dränerats på kompetens. Förtrycket och korruptionen har drivit iväg många välutbildade till USA. Kanada, Frankrike och Storbritannien. När Israel bildades 1948 tvingades 700 000 judar lämna arabstater där det funnits judisk grupper i över tusen år. Med judarna försvann en grupp småföretagare som skulle kunnat betytt mycket. Under de senaste 40 åren har många hundratusentals kristna gett sig av.
?
Det började i Tunisien
Det var i Tunisien upproret började. Den 17 december 2010 förvandlade sig grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi till en levande fackla i protest mot att polisen tagit hans grönsaksvagn, levebrödet, eftersom han inte haft råd att muta polisen. Händelsen utlöste demonstrationer och protester över hela Tunisien, armén anslöt sig och den korrupte diktatorn Ben-Ali tvingades lämna landet.
När sedan allmänna val genomfördes i oktober 2011 vann det islamiska partiet, ett parti med band till extrema grupper i hela Mellanöstern. Det återstår att se i hur hög grad partiet vill låta religionen prägla hela samhället. Tunisien är nog det land inom den arabiska våren som inger mest hopp. Men de entusiastiska ungdomar som ledde revolutionen har fått se sina förhoppningar grusas.
Den mest uppmärksammade revolutionen var den egyptiska. Tahirtorget (Frihetstorget) intogs av ungdomar – ofta med twitter och facebook som enda vapen. Revoltionen på Tahirtorget präglades av glädje och framtidstro. Men när man i efterhand ser på vad som hände på torget är bilden inte lika entydig. Den svenske SvT-journalisten Bert Sundström greps av en mobb, misshandlades och knivskars. Den amerikanska CBS-journalisten Lars Logan blev utsatt för svåra sexuella övergrepp medan en folkmassa skrek ”jude! Jude!”. (Logan är inte av judisk börd.) En rad andra västerländska kvinnliga journalister blev sexuellt trakasserade på Tahirtiorget. Den väckte mindre uppmärksamhet då, i glädjeyran, men kan nu ses som ett tecken på vad som komma skulle.
I Egypten härskar fortfarande militärerna. Valet i december gav islamisterna ca 70 procent av rösterna, Muslimska brödaskapet dominerar, med starka radikala islamister på andra plats. På Tahrirtorget blossar protesterna då och då upp – och kvävs av polis. Hosni Mubaraks trettioåriga välde har brutits och den gamle, nu sjuke, härskaren står inför rätta. Vem som kommer att bli det nya Egyptens mäktigaste är inte klart – men Khairat el-Shater är den 83-årige ledaren för det segrande Muslimska brödraskapet. Han är släppt från det fängelse där han tillbringat en stor del av sitt liv.
Khairat el-Shater budskap är dubbelt. Han säger å ena sidan att brödraskapet vill ha demokrati, fri marknad och tolerans mot religiösa minoriteter, å den andra att valet visade att egyptierna vill ha en uttalat muslimsk stat. Vad som händer inom det dominerande partiet är okänt. Årtionden av underjordisk verksamhet har satt sina spår i en sluten och konspiratorisk struktur.s
Regionens verkliga stormakt, Saudiarabien, är fortfarande ett auktoritärt, förtryckande och kvinnofientligt kungadöme. De små tecken på motstånd som funnits har slagits ner brutalt. s
I konfliktens kärna i Mellanöstern finns Gaza, fortfarande styrt av extrema islamister och med ett svårt förtryck. Här har ingen vår synts till. I Syrien rasar ett blodigt inbördeskrig. I Libanon kördes Muammar Gaddafi iväg och dödades av det interna upproret hjälpt av västerländsk militärt ingripande. Men kriget har inte avslutats än.
Regionen vänder sig inåt
Den arabiska våren har lett till nationer som i än högre grad har vänt sig inåt. De få judar som funnits kvar och de kristna minoriteterna har blivit offren. De gamla diktatorerna i arabvärlden har spelat på antisemitismen. Ingen annan stans i världen har så många nytryck av Hitlers ”Min kamp” och det gamla falsariet ”Sions vises protokoll” förekommit. Ingen annan stans har förnekande av Förintelsen varit så vanligt i officiella medier. Regimmotståndarna både i Libyen och Egypten kallade diktatorerna för ”judar” och ”sionister”. Från både regimerna och upprorsmännen har man skyllt konfrontationer på ”sionistiska provokatörer”. På ett sätt som är alltför vanligt i historien skyller både de tidigare och nytillkomna regimerna på ”judarna” för att dölja de egna tillkortakommandena.
Ayaan Hirsi Ali, somalisk-nederländsk politiker som tvingats fly till USA och lever under dödshot efter att ha gjort en film om kvinnoförtryck inom islam, skrev i februari en uppmärksammad artikel i Newsweek med rubriken ”Christophobia” – alltså kristfobi, att jämföra med islamofobi och antisemitism. Det är en anklagelse som inte saknar grund.
Den koptiska kyrkan i Egypten brukar anses vara världens äldsta kristna samfund. Kopterna utgör tio procent av Egyptens befolkning, eller gjorde: på ett år har över hundratusen kopter tvingats lämna Egypten. Kyrkor har bränts ner och hundratals kopter dödats. Kvinnor har våldtagits.
I Irak genomförs en etnisk rensning – nästan inte alls uppmärksammad av omvärlden. 70 assyriska kyrkor och kloster har bränts ner och över tusen assyriskt kristna mördats. Av en blomstrande kristen kultur i Irak finns nu nästan ingenting kvar.
Det finns de som har förvånats över att de många flyktingar från Syrien som finns i Sverige varit så tysta under inbördeskriget. Men de flesta flyktingarna är syriskt-ortodoxa kristna som ingalunda älskar president Assad, men som ser hur oppositionen i stigande utsträckning samarbetar med islamska extremgrupper och hur Assads oundvikliga fall kommer att drabba deras släktingar.
Det som kallas MENA-regionen, d v s Mellersta Östern och Nordafrika, från Marocko till Iran är på intet sätt enhetligt. Varken vad gäller statsskick, historiska erfarenheter eller religion. De 380 miljonerna människorna lever under mycket olika förhållanden. Ekonomiskt spänner regionen från Bahrein med en BNP/capita på 2500 dollar till Quatar med 121.700. Från karga jordbruksområden till flödande oljekällor. Den arabiska våren har gjort den opålitliga ekonomiska statistiken än sämre, men mycket tyder på att de länder som inte lever på olja befinner sig i stagnation. Det är naturligtvis ytterligare ett faromoment för regionens framtid.
Historien är inte slut, men slutsatsen är pessimistisk. Den ungdom som med hjälp av twitter, facebook och entusiasm startade revolutionen kan känna sig förrådd. Mycket tyder på att de nya regimerna inte kommer att försöka få sina länder att träda in på världsarenan, utan snarare bygga nya murar.