Livsstilsmagasinet Bona Vita – April 2010
– Is there such a thing as a Swedish management?
Den frågan fick jag för en tid sedan. Jag ringde en god vän, född i Sverige men utbildad i USA och numera advokat på en stor byrå i New York. Han svarade med att berätta en (påhittad) historia.
Två företag – ett svenskt och ett amerikanskt – får i uppdrag att bygga en väg över hela USA.
Det amerikanska företaget utser en chef. Chefen samlar ett fantastiskt team omkring sig. Utser underchefer. Anställer massa folk. Lägger ut en karta och har ett entusiastiskt möte. Let’s start! Och så kör man ut och börjar bygga meter för meter. Efter några veckor stöter man på en flod. Arbetet stoppar, gruppen projekterar en bro och bygger den. Efter fyra år är man framme.
Det svenska företaget utser också en chef, som i sin tur samlar en grupp ingenjörer omkring sig. De planerar, rekognoserar terrängen, gör planer för hur mycket folk som kan behövas i olika skeden, när material ska levereras. Man kartlägger alla floder och övergångar. Sakta byggs teamet upp. Efter två år sätter man igång och efter fyra år är man framme.
Resultatet och kvaliteten är identiska. Men metoderna är olika. Den ena utgår från planer och försöker lösa problemen i förväg. Den andra bygger mer på entusiasm och tar itu med problemen när de dyker upp.
Naturligtvis är det en karikatyr. Andra kan ha andra erfarenheter. Men kulturbakgrund och erfarenheter spelar roll.
Alla som har haft med amerikanskt affärsliv vet att en av huvudpersonerna är advokaten. ”I call my lawer first thing in the morning”, brukar amerikaner säga. Det är ingen slump att amerikanska kontrakt kan fylla en pärm, när motsvarande svenska ryms i en liten mapp. I ett land där människor traditionellt kommer från så många håll, kulturer och rättstraditioner måste man fästa allt på papper för att de inte ska bli missförstånd. Sverige är på många sätt det underförståddas land. Även om det inte räcker med handslag för affär, vet vi i detta – trots allt – relativt sammanhållna land vad som menas med olika begrepp. Det ta förtroendekapital är säkert en fördel för Sverige.
Svenska företag och organisationer är platta. På finansdepartementet, där jag en gång arbetade, kunde departementssekreterare gå in till finansministern och ifrågasätta en formulering eller lägga ett förslag. Vi som var chefer stoppades i korridoren av unga tjänstemän som tyckte de hade något att säga. Det skapade en dynamik och en intellektuell dialog. I många länder skulle det vara omöjligt – t ex i USA eller Frankrike.
Svenskar som anställs i utländska företag eller internationella organisationer hamnar ibland i svårigheter just därför att de så obehindrat för fram sina förslag till högre chefer; den närmaste chefen känner sig förolämpad och anser att regler och hierakier brutits.
Utlänningar som kommer till Sverige brukar ha svårt med just det underförstådda. När fattas besluten? Efter en stunds samtal säger den som leder mötet: – OK, då är vi överens! Och bryter mötet. Den utomomstående blir förvirrad: Överens om vadå?
Detta är nog inte bara en myt. Svenska institutet, den myndighet där jag är chef, har några managamentprogram där vi tar blivande företags- och organisationsledare till Sverige för en duvning i svenska värderingar, Sverigekunskap och för att arbeta en period på svenska företag och för att under en period arbeta på svenska företag. De som kommit från forna Sovjetunionen vittnar tämligen enstämmigt om hur knepigt de upplever den svenska konsensuskulturen och oförmågan att peka med hela handen.
Kineser är däremot mer införstådda med grupptänkandet och att ingen ska sticka ut. Samtidigt blir de desorienterade i den svenska avsaknaden av tydliga hierarkier.
Så visst skiljer sig ledarskap i olika länder.
I svenska företag finns en viss trygghet i arbetet. Det skapar en öppnare arbetsmiljö Man kan knappast få sparken för vad man säger, om man ifrågasätter eller kommer med egna idéer. Också med en förenkling – i amerikanska företag är ofta ifrågasättandet mindre uppskattat. När man stakat ut vägen kör man och då gäller det att ställa upp.
Vid IT-krisen 2001 – en i dagens perspektiv mycket liten ekonomisk kris – fick en hel rad unga svenskar sparken från IT-företag i New York. Jag ringde till några av dem. En hade kommit till jobbet, öppnat datorn och funnit ett mail om att hon var uppsagd och kunde hämta lönen i kassan. Lönen var till kl 12 samma dag. Ingen av dem jag talade med hade fått stanna mer än dagen ut även om de flesta fått 14 dagars uppsägningslön.
Easy hire/Easy fire ha sina fördelar och skapar en flexibel arbetsmarknad. Men systemet gör det mindre attraktivt at sticka upp och ifrågasätta. Bra eller dåligt kan man diskutera. Men annorlunda.
Olle Wästberg
Ruta:
I krisens tecken är det lätt att få bord i New York. Nu kan man t o m utan att vara kändis gå in på The Waverly Inn (16 Bank St, West Village), utan att mötas av ett höjt ögonbryn.
Rader av restauranger erbjuder nu billiga tre-rättermenyer. På förnäma Daniel’s (65th/Park) erbjuder en trerätters med vin för 98 dollar, en sänkning med ca 70 dollar.
New Yorks mest kände restaurangägare Jean-Georges Vongerichten tar 35 dollar för en trerättersmeny på sina krogar: Perry St. Nougatine och Matsugen.