SvD Brännpunkt – 19 juni 2009, 08.49
Dansen kring midsommarstången till trots anses Sverige sakna kulturarv. Därför borde Sverige lyfta fram det kulturarv vi har. Men de två svenska utlandsverksamheter som huvudsakligen arbetar med kultur, generalkonsulatet i New York och kulturhuset i Paris, står märkligt nog på Utrikesdepartementets besparingslista, skriver Olle Wästberg vid Svenska institutet.
Dansen kring midsommarstången till trots anses Sverige sakna kulturarv och en vilja att dela med sig av sin kultur till omvärlden. Det visar Svenska institutets årliga Sverigebildsundersökning som presenterades tidigare denna månad.
I Sverigebildsundersökningen ingår Nation Brands Index (NBI), en studie som genomförts årligen de senaste fem åren och där människor i 20 länder får värdera 50 länder. Resultaten är tämligen stabila:
– Sverige rankas högt vad gäller att ha ett fungerande samhällssystem, det vill säga låg korruption, fungerande beslutsmekanismer, öppenhet, tolerans, ansvarstagande för miljön och begränsade klyftor i samhället.
– Vi sätts dock lågt vad gäller kultur, främst kulturarv.
Man skulle kunna säga att Sverige i omvärldens ögon är mer en mental plats än en fysisk. Omvärlden uppskattar Sverige för de värderingar som anses dominera landet och för vårt styrelseskick och vår regerings effektivitet. Däremot associerar de inte Sverige med någon speciell plats eller byggnad. Vi har inga pyramider, inget Forum Romanum, inget Louvren.
Ett kulturarv kan inte uppfinnas, men vi skulle kunna lyfta fram det vi har. Och vi skulle långt bättre kunna presentera vår samtida kultur för omvärlden: musik, konst, design, litteratur, teater, dans. Det sker i dag i mycket begränsad omfattning. Kanske finns det en linje från det lokala – att vilja bortse från kulturvärden i stadsbilden i Stockholm – till det globala?
Är det då viktigt att Sverige framstår som en kulturnation? Räcker det inte med att vi har traditionellt framgångsrika exportindustrier?
Svaret är både att det finns ett egenvärde i att vara en kulturnation och att Sveriges anseende på kulturområdet betyder mycket även för andra näringar, såsom exportindustrin.
Vi är nu en del i ett Europa där många länder definierar sig genom sin kultur. Det är omöjligt att tänka sig en italiensk eller fransk politiker som inte är väl orienterad i klassisk kultur och i samtida europeiskt kulturliv. Bilden av Sverige präglas för många EU-länder av bilden av vår kultur. Tänker svenska beslutsfattare på ”medborgaren” som kvällstidningsschablonen Nisse i Hökarängen, nu med Twitter, påverkar det också hur vi kommer att ses av omvärlden.
Också för ekonomin betyder Sveriges anseende mycket. Volvochefen Leif Johansson var på en middag med regeringens globaliseringsråd. Han fick frågan om vad Sverigebilden betyder för Volvo och svarade att varumärket Volvo är så hårt knutet till Sverige att moderlandets anseende smittar av sig på Volvo. Men dessutom är Volvo beroende av att få nyckelpersoner att vilja flytta från andra länder till Hisingen. Då betyder den grundläggande uppfattningen om Sverige som ett bra land att bo i mycket.
Samma sak gäller på andra områden. Ska vi vara en magnet för talanger – ingenjörer, vårdpersonal, studeranden – måste bilden av Sverige vara stark och positiv.
Svenska institutet har sedan 1945 arbetat med att sprida bilden av Sverige i utlandet. Våra erfarenheter visar att de mest effektiva åtgärderna för att främja ett lands anseende i utlandet ofta utgörs av utbyten inom kultur och utbildning. Dels för att dessa verksamheter direkt kan förmedla känslor och associationer till ett land (vilket handel och andra utbyten inte gör på samma sätt), dels för att de indirekt kan bygga upp förtroende och ömsesidig respekt mellan länder, som på längre sikt främjar även ekonomiska samarbeten.
Få mötesplatser är bättre än kultur i vid bemärkelse. Astrid Lindgren och Ingmar Bergman är olika exempel på hur människor lärt känna Sverige och kommit att intressera sig för Sverige just genom kulturen. Samtidigt behövs fler – och modernare – exempel på svensk kultur. Vid sidan om de svenska deckarförfattarna är det få nu aktiva kulturutövare som lyfts fram eller fått genomslag.
I detta läge borde Sverige göra en större satsning på att använda svensk kultur (i vid bemärkelse) för att angripa svagheterna i Sverigebilden och förbättra vårt kulturella anseende – något som inte minst har betydelse för människors vilja att turista i Sverige. Ännu mer akut blir det förstås om man betänker att utländska experter redan i dagsläget anser att Sverige har en ”motvilja mot att visa upp sin kultur i utlandet”, och att denna motvilja gör att vi får en sämre rankning internationellt ifråga om kultur.
Det finns två svenska utlandsverksamheter som huvudsakligen arbetar med kultur – generalkonsulatet i New York och kulturhuset i Paris. Båda två står märkligt nog på Utrikesdepartementets besparingslista.
UD har dock ett förvaltningsanslag på över två miljarder kronor, medan en nedläggning av kulturhuset i Paris bara långsiktigt skulle spara ytterligare tio miljoner kronor per år. Kortsiktigt innebär en nedläggning kostnader, inte vinster. Jag utgår faktiskt från att det är hugskott som inte kommer fram till ett gemensamt regeringsbeslut.
När Frankrike övertog EU-ordförandeskapet inledde man med en stor kulturfestival där olika länder visade upp olika kulturyttringar. Sverige kunde delta genom det unika kulturhuset i Maraiskvarteren. Det var ingen slump att Frankrike lade sådan tonvikt vid just kulturen – man vill manifestera Paris som världens kulturhuvudstad. Det vore naturligtvis en kalldusch om Sverige skulle inleda sitt ordförandeskap genom att stänga sitt enda kulturhus och kalla hem sitt kulturråd från Paris. Jag tror handelsminister Ewa Björling är för klok för att göra något sådant.
Kulturhuset i Paris bedrivs dessutom i en för Sverige unik utlandsfastighet (1600-talspalatset Hôtel de Marle i centrala Paris, renoverat av svenska staten 1965). Huset tjänar som en attraktiv plattform för de utländska målgrupperna, utländska och svenska samarbetsparter och svenskt näringsliv. Här ryms tre utställningslokaler samt film- och konsertsal, Tessinsamlingarna, kurslokal för svenskkurser, gästbostäder för svenska forskare och kulturarbetare samt konferensmöjligheter och en lummig trädgård. Under 2008 besökte mer än 104 000 personer kulturhuset i Paris.
Ett av världens största svenska midsommarfiranden sker sedan drygt tio år i Battery Park på Manhattans sydspets där midsommarstången reses med Frihetsgudinnan i bakgrunden. Det är ett samarbete mellan parkens offentliga myndighet och det svenska generalkonsulatet, finansierat av svenska företag. Kanske är det ingen katastrof för Sverige om firandet läggs ned, men sannolikt accepterar inte de amerikanska lokala myndigheterna någon annan samarbetspartner än Sveriges generalkonsulat.
Också på kulturhuset i Paris kommer det att dansas kring stången. En firande som kommit att locka en stor skara fransmän. Förhoppningsvis inte för sista gången.
OLLE WÄSTBERG
generaldirektör Svenska institutet