Svd – 5 november 2008
Samtidigt som USA genomlider sin värsta ekonomiska kris på generationer har valdebatten förts med löften om jättelika skattesänkningar. Krisen kommer att plåga Barack Obama de närmaste åren och han tvingas svika många vallöften, spår Svenska institutets chef Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York.
Vad avgjorde det amerikanska valet? Svaret är just det uttryck Barack Obama använde ända från början av sin primärvalskampanj: change, förnyelse.
Bushadministrationen har efter åtta år regerat sönder sig. 80 procent av amerikanerna anser att landet är på fel väg.
USA genomlider sin värsta ekonomiska kris på generationer. Mot den bakgrunden är det snarast märkligt att en republikansk presidentkandidat lyckades få 47 procent av rösterna.
Till detta kommer den märkliga personlighet och den konsekventa kampanj som Barack Obama fört. Det har funnits en emotionell kraft i den miljonarmé av frivilliga som ställt upp, ringt, knackat dörrar för Barack Obama.
USA har bytt politisk generation och kanske politisk kultur. Det är svårt att tro att det republikanska partiet kommer att gå oförändrat från sitt nederlag.
Det vägval som sker där – mellan att vara ett klassparti för människor med lägre utbildning och att bli ett modernt parti som slåss också om röster i Kalifornien och New York – kan avgöra USA:s politiska framtid. USA har vänt blad.
Den politiska krisen förde Barack Obama till makten. Före krisen låg Obama och McCain jämnt. Krisen, och McCains oskickliga politiska hantering av den, förändrade läget.
Samtidigt har valdebatten förts som om det inte fanns några ekonomiska restriktioner.
Båda kandidaterna har lovat stora utgiftsprogram och båda har lovat jättelika skattesänkningar. Detta sker i ett land med världshistoriens största budgetunderskott, skenande kostnader och en enorm upplåning.
Obama talade i sitt tacktal om både att han kommer att göra sina anhängare besvikna och att landet måste genomgå uppoffringar. Det är sannolikt en riktig varning.
Många av vallöftena måste svikas. Det ekonomiska landskap som möter den nye presidenten när han tillträder den 20 januari är helt annorlunda än det som fanns när valprogrammen skrevs.
Den omedelbara utmaningen är finanskrisen, men den realekonomiska krisen, recessionen, är vad som kommer att plåga Obama de närmaste åren.
Det svårlösbara problemet är hur den nya administrationen ska kunna inge allmänheten förtroende så att den börjar konsumera, samtidigt som arbetslösheten hotar bli tvåsiffrig, och skapa förutsättningar för långsiktig ekonomisk balans.
På något sätt måste Obama-regeringen kortsiktigt öka underskotten och vidta långsiktiga åtgärder för minskade underskott. Obama har samlat en grupp glänsande ekonomer kring sig. De lär behövas.
Obama har fått en stor demokratisk majoritet i kongressen. Det ökar naturligtvis nya Vita husets handlingsförmåga. Men kan minska president Obamas handlingsutrymme.
I kongressen sitter nu ledamöter som under först republikansk majoritet under Clinton och sedan under Bushåren fått se andra fatta besluten. Där finns en vilja att snabbt förverkliga omfattande politiska program.
Den nye presidenten vill å andra sidan skapa en långsiktig mittenpolitik som också sträcker ut handen till republikanerna. ”Jag vill vara också er president”, sa han om de väljare som röstat på McCain.
Risken är stor att den inställningen kolliderar med den demokratiska kongressmajoritetens.
Obama vill framstå som en ”postpolitiker”, en ledare som för med sig en grundläggande förändring av hur amerikansk politik fungerar. Han vill bryta upp fixeringen vid demografi (vilket ofta varit en omskrivning av rasfrågan), brygga över konflikten kring moralfrågorna och minska den partipolitiska bindningen.
När Obama – till de mer ortodoxa partivännernas ilska – då och då hänvisat till Ronald Reagan som förebild är det just därför att Reagan lyckades åstadkomma ett paradigmskifte i amerikansk politik.
Ska Barack Obama lyckas med denna historiska uppgift måste han klara att sätta sig över partitraditionerna. Det intressanta sätt han vill arbeta på är att behålla den valorganisation, den folkrörelse (”The Movement”) han byggt upp, och använda den som ett verktyg för förändring.
Kanske måste han göra det för att få förståelse för de kärva beslut som nu kommer.
OLLE WÄSTBERG
generaldirektör Svenska institutet, generalkonsul i New York 1999-2004