Om amerikanerna och det ideella Magasinet Bona Vita – November 2006
En del av mångfalden och vitaliteten i det amerikanska samhället beror på viljan att bidra till andra människor och institutioner. Ingen annanstans är sponsring och välgörenhet vanligare än i USA.
Text: Olle Wästberg
Jag stod i en hiss på University of Texas at Austin, USA:s näst största universitet. Hissen stannade kort mellan två våningar och jag började prata med de två studentskor som var medresenärer. Vad läste de? Vad gjorde de på sin fritid? Jo, den ena gick någon timme varje dag hem till underprivilegierade familjer och hjälpte barnen med läxor. En var varje lördag på ett ålderdomshem och försökte hjälpa gamla människor. Ingick det i undervisningen? Fick de betalt? Nej då. Men varför gjorde de det då? ”To be better people.”
En dag var jag och min fru hemma hos en bekant. Hon hade stora lådor med kläder stående i farstun. Jag frågade vad det var. Jo, frälsningsarmén skulle komma och hämta kläderna. Men hon måste vara hemma så att hon kunde få kvittot. ”Kvittot? Ja, det får jag ju dra av på deklarationen.”
Tredje exemplet: Den svensk-amerikanska ledningen för ett svenskt exportföretag ringde mig och bad mig att, som generalkonsul i New York, försöka förklara för de svenska cheferna varför dotterföretaget i New York måste ställa upp på en dyr så kallad fund-raiser. Företaget sålde halva sin amerikanska produktion till en enda kund. Denna kunds styrelseordförande var starkt engagerad för Ronald McDonald Homes, det vill säga för att föräldrar skulle kunna vara med sina barn när barnen var på sjukhus. Därför hade denne kund ställt sig bakom en stor middag på ett amerikanskt lyxhotell. Gästerna betalade 1 200 dollar per plats och det svenska dotterföretaget ville köpa ett bord med tio platser. Den svenska ledningen sa ungefär: ? Är ni inte kloka, käka för över 100 000 spänn??
Svaret var att de verkligen var kloka i USA. Om de visade att de struntade i den viktigaste kundens välgörenhetsengagemang, så struntade de ju i kunden. Kulturskillnaderna mellan Sverige och USA är ofta långt större än vi tror. Inställningen till ideellt arbete, sponsring och välgörenhet är en sådan skillnad. Amerikaner ger till välgörenhet, mer än alla andra folk. Drygt 2,2 procent av BNP går till välgörenhet av olika slag, 234 miljarder dollar. Främst är det mycket vanligt att människor testamenterar till ideella ändamål. De största mottagarna av gåvor är kyrkor, skolor, universitet och sjukhus. Det som ökar mest är gåvor till internationellt bistånd. Den amerikanska skattelagstiftningen gör gåvor avdragsgilla. Det spelar en roll för givandet, liksom att alla vet att såväl kultur som stöd till fattiga och utslagna är beroende av gåvor. Det förutsätts att den som har lyckats väl ska ”betala tillbaka till samhället” genom att vara generös.
Just för kulturinstitutionerna skapar den privata finansieringen en viss frihet. De får 5-10 procent av sin budget av offentliga medel och har råd att ta ut svängarna ibland eftersom de både har offentliga och många typer av privata källor. Blir man ovän med en bidragsgivare finns det många andra att försöka få pengar från.
Universiteten tillhör de stora mottagarna av donationer. Människor som lyckats tycker att de ska ”pay back” och ge pengar. Ofta i eget namn, för det finns en PR- och skrytfaktor. Att få ett klassrum på ett fint universitet uppkallat efter sig kostar miljoner dollar.
Den som går till Nationalmuseum eller Nordiska Museet finner tavlor med donatorers namn ingraverade. Sekelskiftets kända familjer finns representerade. Idag är de privata donatorerna ersatta med staten och en och annan stiftelse.
Hur kommer sig denna förändring i Sverige?
Jag tror att man kan se flera olika faktorer. Viktigast är den totala skattenivån. Många personer som skulle ha möjlighet att ge stora bidrag till olika verksamheter tycker att de betalar så mycket i skatt att det får räcka.
En annan faktor är att själva begreppet ”välgörenhet” fått dålig klang i Sverige. Det är OK att ge till Läkare Utan Gränser, men organisationer för människor som kommit i kläm betackade sig tidigare för privata bidrag, de ville inte ”stå med mössan i hand”. Stadsmissionens framgångar tyder på att attityderna är på väg att ändras. Att det inte är avdragsgillt för individer, och oftast inte för företag, att ge pengar till kultur eller välgörande ändamål sänder en signal: Staten vill ta hand om den här verksamheten.
En del av mångfalden och vitaliteten i det amerikanska samhället beror på viljan hos så många människor att bidra till andra människor eller till institutioner. När universitet och kulturinstitutioner i hög grad lever på bidrag från många tusen människor blir de faktiskt mer oberoende än om de bara har en enda finansiär.