Politiska Magasinet NU – 14 september 2006
Vad har hänt med svensk politik? Med sättet att bedriva en valkampanj?
Ett svar kan vi få genom att vända oss till USA. Jag var i USA under de två senaste presidentvalen. I New York ordnades särskilda seminarier för svenska polítiska konsulter och sekreterare. De följde noga de senaste turerna, men främst hur man utnyttjade nya metoder.
Om just dessa metoder har Joe Klein just skrivit en intressant bok, ”Politics Lost. How American democracy was trivialized by people who think you are stupid”. Den handlar om den ökade roll partistrateger, kommunikationsexperter och spin-masters fått i amerikansk politik på bekostnad av något genuint, på bekostnad av äkthet i språket och närhet till människors problem. Hur det har blivit mer av smutsiga trick och negativa kampanjer.
Klein är en av USA:s mest betydande politiska journalister och långt ifrån en person som gnälligt tittar tillbaka. Han vill att politikerna ska ta tillbaka makten från taktikerna.
Harry Truman var dömd på förhand i 1948 års presidentval. Chicago Daily Tribune hade t o m i sin förstaupplaga utsett konkurrenten till segrare. Omsvängningen började några månader innan valet. Republikanerna hade majoritet i kongressen, men kongressen var ledig och republikanerna körde en löfteskarusell som det var osannolikt att de ens tänkt uppfylla. Då synade Truman deras kort, genom att sammankalla en extra kongress till den 25 juli. Det är förresten, sa Truman i sitt tal, den dag vi sår rovorna hemma i Missouri.
Sår rovor? Det stod inte i manuset,. Det skulle aldrig passerat en fokusgrupp. Reklambyrån och PR-konsulterna skulle vänt tummen ner. Det var bara väljarna som älskade uttrycket. Det illustrerade, också för storstadsväljarna, att Harry Truman var en person med verklighetsförankring. Kanske har vi något att lära oss av detta också i Sverige.
Vilket svenskt val har mest påverkats av en skandal?
Kanske valet 1932. Den frisinnade ledaren CG Ekman, vars politiska gärning och minne fått ett alltför dåligt eftermäle, hade tagit emot partibidrag från Ivar Kreuger. Detta var inte konstigt i den tidens politik. Men efter Kreugerkraschen, som drivit tusentals svenskar i arbetslöshet och från sina hem, var bidraget en belastning. Ekman ljög, förnekade att han tagit emot checken. Han blev beslagen med lögnen och tvingades avgå som statsminister en dryg månad före riksdagsvalet 1932. Valet blev ett stort nederlag för hans parti.
Kanske valet 1948. Två veckor innan valet avslöjade socialdemokratiska Morgon-Tidningen att folkpartiets Stockholmsavdelning hade fyra miljoner kr på ett bankkonto. En rad s-tidningar drev kampanj mot folkpartiets ”kapitalistbetalda propaganda”. Som stöd för påståendena hänvisade man till revisorn och s-riksdagsmannen Seth Molander som sa sig ha sett ett kontoutdrag. En snabbutredning tillsattes och den visade dagen innan valet att påståendena var grundlösa. Socialdemokraterna fick på valdagen makulera sina valsedlar och ersätta dem med sedlar utan Molanders namn. Många väljare nåddes inte av informationen.
Kanske valet 1988. Privatpersonen Ebbe Carlsson utredde med stöd av justitieminister Anna-Greta Leijon PKK:s eventuella delaktighet i Palmemordet. Två poliser togs i tullen i Helsingborg när de försökte ta in illegal avlyssningsutrustning på uppdrag av Ebbe Carlsson.. Socialdemokraterna satt kvar, men skandalen la en skugga över valrörelsen.
Kanske valet 2006. Det vet vi inte än.
Gemensamt för de politiska skandalerna är, naturligt nog, att de som orsakat dem varit några enskilda personer, ofta högt uppe i partierna, och att de kommit som en chock, svår att hantera för de vanliga medlemmarna och partiarbetarna. Och att de inte gått hem, utan snarare tagit nya tag för att med samtal övertyga. De är demokratins hjältar.
Men nog har den här valrörelsen fått mig, som följer den utifrån, att längta efter rovorna, efter den självklara förankringen i en verklighet utanför partihögkvarter och regeringskansli.
Olle Wästberg