En dollar = 12 kr
Gore vinner debatterns, Bush sympatierna
Färre politik-tittare i USA
Snabba valresultat trots överenskommelse
Uppvaktade latinos
Telefonernas seger?
Inte dumt att vara lat?
Om detta borde berättas.
Marknad för nationalteatrar?
Intensiv New York-höst
En dollar = 12 kr
I april förutspådde jag i nyhetsbrevet att dollarn skulle vara värd knappt åtta kronor i april 2001. Det är en prognos som får rejält revideras. Skälet för min tro var att Sveriges ekonomi är starkare än på mycket länge, den öppna arbetslösheten relativt låg samtidigt som inflationen är en av de lägsta i världen. Vad jag bortsåg från var valutautflödet. Min prognos idag är tyvärr den motsatta mot förra gången. Dollarn kommer att komma i närheten av 12 kronor.
Det finns fyra skäl för detta:
– Euron fortsätter att vara svag. Kronan dras med i eurons försvagning.
– Krisen i Mellanöstern leder till en flykt till den starka dollarn.
– De svenska direktinvesteringarna i USA fortsätter att öka.
– En betydande del av de 60 miljarder som svenskarna ska placera i pensionsfonder kommer att hamna i utländska aktier med valutautflöde som följd. De mest populära fonderna är blandfonder med ganska stor utländsk andel.
För den som får lön och skattar i Sverige, men konsumerar i USA är detta dystert. För svensk exportindustri är det ganska bra. Men inflationsrisken ökar i Sverige.
Gore vinner debatterna, Bush sympatierna
Det amerikanska valet är mycket svårt att spå, även för den som sysslat med den typen av verksamhet. Svenska erfarenheter går inte riktigt att överföra till ett land där personligheten spelar så stor roll och där valdeltagandet är så pass lågt.
Det brukar sägas att om valdebatten handlar om de frågor som är knuta till en kandidat, vinner den kandidaten, även om han/hon inte vinner debatterna. I så fall borde Gore gå mot en storseger. Valet har i huvudsak handlat om utbildning, läkemedelkostnader och hälsovård. Allt frågor som passar Gore. Ändå har Bush lyckats vinna trovärdighet inom dessa områden.
Det sades att Gore skulle vinna TV-debatterna stort. Undersökningarna efteråt visar att Bush vann sympatier efter varje debatt. Visst vann Gore varje replikskifte, men Bush vann sympatierna.
Det är lite som debatten Carter mot Reagan 1980. Eller varför inte Palme-Fälldin 1976. Palme vann debatten, men väljarna tog Fälldins parti.
Amerikansk politik är styrd av opinionsundersökningar och focus-grupper. Under sista valveckan skjuter republikanerna fram Bushs person. Demokraterna undviker däremot bilder av Gore, utan lägger tyngdpunkten på sakfrågor. Det säger något om hur det amerikanska folket uppfattar de två kandidaterna.
Är det bra att man röstar på förtroende och intryck i stället för på åsikter? Om det inte är ett alltför ytligt ställningstagande tror jag det. Personligheten förändras sällan — däremot de frågor som en politiker ska ta ställning till under en fyraårsperiod. De viktigaste frågorna är sannolikt helt okända idag.
Färre politik-tittare i USA
I det amerikanska presidentvalet är möjligheterna att hänga med nästan oändliga. Alltid finns det någon kanal som sänder politik. Oändliga analyser, debatter, bevakning av lokala kampanjer etc.Ändå sjunker antalet tittare.
Debatten Carter-Reagan 1980 fångade 80 miljoner tittare. Den sista av de tre debatterna Gore-Bush hade 37 miljoner tittare. Det stora fallet skedde med debatterna mellan Clinton och Dole 1996. Det som hänt då var att kabelTVn just slagit igenom och tittarna fått långt större urval. Och valde att se något annat.
Snabba valresultat trots överenskommelse
I Sverige liksom i USA görs på valdagen ”exit polls”, d v s att opinionsundersökarna frågar dem som kommer ut ur vallokalerna hur de röstat. Det brukar ge en tillförlitlig och snabb bild av hur valet kommer att gå.
USA är dock så stort att när vallokalerna stänger på östkusten är de öppna flera timmar till på västkusten. Det anses att valen 1980 och 1984 påverkades av att TV-stationerna kunde berätta om resultatet långt innan valet var över i stora delar av USA. Reagan vann ju stort och beskedet om det kan ha gjort att många inte brydde sig om att rösta.
Sedan några val går de stora medierna samman i Voters New Service som gör exit polls för dem gemensamt. Medierna utfäster sig att inte berätta om resultatet förrän alla vallokaler stängt.
I år kommer hemlighållandet inte att fungera. Nu har internet slagit igenom och den som vill ha första prognoserna kan gå in på www.drudgereport.com eller www.slate.com så finns resultat redan vid 21-tiden på valdagen, amerikansk östkuststid.
Uppvaktade latinos
Spansktalande amerikaner, latinos, är USA:s största minoritetsgrupp och är på många orter den största befolkningsgruppen. Dessutom anses latinos stå för en syn på familj och religion som många i USA uppskattar.
Första gången latinos uppmärksammades i politiken var när Jaqueline Kennedy, som talade spanska, gjorde ett TV-reklaminslag riktat just till spansktalande.
Nu är det främst George W Bush som med framgång tycks locka latinos. Hans bror Jeff, som är guvenör i Florida är gift med en mexikanska. George Bush själv talar bra spanska och Jeffs son George Jr har utsetts som kampanjgeneral just för att få latinos röster. Det mesta tyder på att kampanjen varit framgångsrik.
Telefonernas seger?
I förra nyhetsbrevet samt, något utförligar, i min månadskrönika i Veckans affärer (www.va.se) skrev jag om det som förnyat amerikansk politisk metod i det här valet. Automatiska telefonsamtal till specifika väljargrupper. I vissa delstater rings äldre väljare upp av en kvinna som anser att Texas hälsovårdspolitik dödat hennes man. I New York får ca en halv miljon judiska väljare under sista kampanjveckan telefonsamtal som hävdar att Hillary Clinton får stöd av organisationer som gillar terroristgrupper i Mellanöstern.
Något snyggare är president Clintons telefonsamtal till någon miljon svarta väljare som uppmanar dem att rösta på Al Gore. (Valdeltagandet bland svarta ligger kring 10 procent och ökat valdeltagande kan avgöra valet.) Allt sker via uppringande datorer och inspelade meddelanden.
Inte dumt vara lat?
New York Times begärde ut presidentkandidaten George W Bushs program dag för dag under dennes tid som Texasguvenör. 600 sidor. Det visade sig att Bush inte sliter alltför hårt. Hans vanliga program innebar att han kom till arbetet kl 9. Sedan hade han någrafördragningar (bl a några i månaden på 15 minuter med efterföljande beslut om dödsstraff), han lät sig fotograferas och intervjuas, tog emot några grupper. Därefter två timmars lunch, inklusive motion. På eftermiddagen ungefär samma program som på förmiddagen. Dagen som regel slut kl 17.
Detta i kontrast till vicepresident Al Gore som ofta var på kontoret före 7 och satt sena nätter. Jag är inte säker på vad som är bäst. Få presidenter arbetade så mycket som Jimmy Carter. Han blev utslagen av Ronald Reagan som arbetade 6-7 timmar per dag. Reagan är den som kommer att gå till historien som en av USA:s stora presidenter.
Jag har sett politiker som jobbar långa dagar och korta dagar. Ofta är de som lyckas slita sig från jobbet de som gör störst politisk insats. Lite nedslående slutsats mina egna vanor och för vår lutherska uppfostran.
Om detta borde berättas
Regeringen har tryck den utmärkta skriften ”Om detta må ni berätta…” också på arabiska. Den borde få ordentlig spridning i Gaza och på Västbanken.
Från den mest hoppfulla fredsprocessen någonsin har Israel-Palestinakonflikten konfrontation och uppflammande antisemitism i flera arabstater.
Fortfarande översvämmas palestinska — och andra arabiska — läroböcker och radiostationer av ren antisemitism, hyllningar till nazismen etc. Det ger en grogrund för hatet. ”Om detta skulle berätta…” kan också vara en fredsinsats.
Marknad för nationalteatrar?
Lena Svanberg har skrivet en rolig och begåvad skrift — Leka marknad — åt finansdepartementets Expertgruppen för studier i internationell ekonomi. Den handlar om marknadsprissättningen på kulturinstitutioner. Jag känner mig inblandad eftersom jag var huvudansvarig för den proposition som innebar att Byggnadsstyrelsen upphörde och att statens fastighetsförvaltning aktiverades. Propositionen gick för övrigt igenom med stöd också från den socialdemokratiska oppositionen.
En av tankarna var att statens kostnader ska bli tydliga. Myndigheter och institutioner ska betala marknadshyra så att inte kostnaderna göms i subventionerade hyror. I det stora hela har systemet fungerat mycket bra. Det har lett till att fler myndigheter valt att krympa sina lokaler och flytta till billigare.
Men just när det gäller några kulturinstitutioner har det gått snett. Att sätta marknadshyra på kontorshus är ganska enkelt. Det går lätt att jämföra och det finns alternativa hyresgäster. Marknaden för nationalteatrar och riksmuséer är däremot begränsad. Dessutom har dessa institutioner ofta kommit till genom privata donationer. Här måste hyressystemet ses över.
Ett argument som ofta används är att det här är fastigheter som för länge sedan är betalda och avskrivna. Därför skulle de inte åsättas någon annan hyra än driftskostnaden. Det är naturligtvis alldeles fel: Fastigheterna representerar ett stort kapital som staten ska förvalta på för skattebetalarna bästa sätt. Att något är betalt innebär ju inte att det är värdelöst!
Intensiv New York-höst
Vi har just genomgått en period av utomordentligt intensiv aktivitet på generalkonsulatet i New York.
Dessutom har vi varit i San Francisco på konferens med Swedish Council of America, den svensk-amerikanska paraplyorganisationen. Jag höll ett anförande om svenska medier som hittas på www.wastberg.nu.
Höstarna i New York präglas av stark verksamhet från alla håll. Själva har Inger Claesson Wästberg och jag haft närmare 1000 gäster — alla med ett bestämt syfte — hemma sedan början av september.
Vi har uppmärksammat författaren Göran Sonnevi — som talade på en poesifestival där 15.000 människor deltog. Vi har bidragit till att lansera en ny Roxette-CD och Liv Ullmans svenska film Trolösa. Ett nytt Scandinavian House, som drivs av den amerikanska stiftelsen American Scandinavian Foundation, och en stor utställning om Vikingarna har just invigts, i närvaro av Kungen, Drottningen och kronprinsessan Victoria. Därefter har Sverige varit välrepresenterat på Internet-World-mässan och jag hade tillfälle att inleda ett välbesökt seminarium om ”Cool Sweden”.
Allt detta har givit mycket bra publictet i New York-media. Jag tror att knappast något annat europeiskt land under senaste året fått så mycket publicitet som Sverige. Främst gäller det Sverige som IT-nation, design samt kultur.
Mer om generalkonsulatet finns på www.swedennewyork.com.