Att nå formtoppen tidigt
En tunn gräns mellan underhållning och politik
Databasernas seger
The Gore Dedector
Skämtsiter
Partiernas återkomst
Pengarnas makt.
Mindre mångfald utan Arbetet, men lika mycket debatt.
Fel med sammanslagna nyhetskanaler
Fel att slå samman SR och SvT
Mona Sahlin har rätt, skvallret frodas på redaktionerna.
Full fart på Sverige-PR
Att nå formtoppen för tidigt
Det svänger snabbt i politiken. När jag reste från New York till Sverige i juli var jag ganska övertygad om att George W Bush skulle bli USA:s näste president. När jag kom tillbaka två månader senare hade Gore ett rejält och trovärdigt försprång. Skälet är närmast att Bush ”peaked to early”, d v s att hans framgångar i opinionsundersökningarna invaggade de egna i säkerhet och fick fart på Gore-anhängarna. Nu har det vänt igen och Bush gått upp i flera undersökningar.
Valrörelser — likaväl i USA som i Sverige — har sin egen rytm. De som vinner har god fart just i slutskedet — och valet är inte förrän den 7 november. Så mycket kan hända.
En tunn gräns mellan underhållning och politik
Årets valkampanj i USA är saklig — minst lika saklig som en svensk — på ett plan: Man talar sakfrågor, främst hälso- och sjukvård, utbildning och skatter. Samt senaste veckan energipolitik. Kandidaterna lägger fram program på olika områden.
På ett annat plan betyder TV-showerna och ytan allt mer. När Al Gore på det demokratiska konventet, inför alla TV-kameror gav sin hustru en 11 sekunder lång, djup kyss analyserades den i 171 artiklar på en vecka.
Nästan hälften av amerikanerna uppgav i en undersökning nyligen att de fick sin främsta politiska information från program som Letterman och Jay Leno, d v s program som främst häcklar politiker. Framträdanden i sådana program betyder mycket. Båda kandidaterna uppträdde nyligen i ett av USA:s absolut mest populära TV-program, Oprah Winfrey. Bush ansågs ha gjort bäst ifrån sig, verkat varmast och spontanast (inga sakfrågor här!)
Det finns gränser — politiker förlorar i anseende om de är med i rena flamsprogram — men i grunden är det naturligt att ledande politiker ställer upp i underhållningsprogram. Det är ett sätt att få ut åtminstone en liten del av budskapet och personligheten till grupper som aldrig tar in program där politiker vanligen förekommer.
Om inte folket kommer till politikerna får politikerna komma till folket.
Databasernas seger
I det här valet har de datastyrda telefonmeddelandena slagit igenom. Miljoner amerikaner blir uppringda av datorer som lämnar ett politiskt meddelande. Det började i primärvalen i Wisconsin i våras. Där blev hundratusentals katolska väljare uppringda och en inspelad röst sa ungefär:
– Det här är ett meddelande från senator McCains kampanj. Vi tror att ni som katolik vill veta det här. George W Bush genomförde för en vecka sedan ett möte på Bob Jones University. Han stod bredvid rektorn för universitetet. Rektorn har sagt. /Därefter kommer ett direkt röstcitat där rektorn fördömer påven och katolicismen. Min kommentar: Bob Jones är ett starkt konservativt, antikatolskt universitet.)/ Bush tog inte avstånd. Vi tycker ni borde veta detta.
Namn och telefonnummer kan man t ex få från databasen Aristotle International som har namn, adress och telefon till 150 miljoner amerikaner som har registrerat sig som röstberättigade. Det går att få listor efter inkomst, bostadsort eller t ex om personen har latinskt namn.
Blir inte folk galna av att få sådana meddelanden? Naturligtvis slänger många på luren. Men tillräckligt många blir påverkade. McCain vann stort i Wisconsin och främst bland de katolska väljarna.
I och med att databaserna ringer upp kan i stort sett hur många människor som helst bli uppringda samtidigt.
The Gore Dedector
En ny typ av valkampanj bedrivs i årets amerikanska valkampanj via internet, främst e-mail. Det är en blandning av skämt och påhopp som de olika kampanjhögkvarteren står för.
”Bush for President campaign” ger ut The Gore Dedector, ett e-brev som går till redaktioner och journalister över hela landet och som skildrar Gore som lögnare, en som överdriver och tänjer på sanningen.
Democratic National Committee ger ut Bush Lite som utmålar presidentkandidaten som en okunnig lättviktare.
Hjälper det? Jadå. På flera sätt. Droppen urholkar stenen och i journalisternas medvetande förstärks bilden av Gore som en person som tar ut svängarna med sanningen och Bush som lättviktare. Kåsörerna får material till sina artiklar. Reportrarna får underlag för sina frågor.
Och alla behöver något nytt varje dag.
Liknande aktiviteter finns i Sverige. Men i ett litet land sker det på telefon och när kampanjansvariga träffar journalister.
Skämtsiter
Här är några av de vanligaste siterna som skojar med ledande politiker.
www.gwbush.com
www.albore.com
www.hillary200.org
Gemensamt för dem är att de spelar på vad som anses som kandidaternas svagheter. Bush framställs som Jesus, Gore som trist, Hillary Clinton som opportunist.
Bushkampanjen har förstått att utnyttja det attraktiva i ironin på nätet. Kolla in www.bushsucks.com!
Partiernas återkomst
I USA förs en intensiv debatt om partifinansieringen. Kandidater finansieras dels med mindre bidrag från privatpersoner, beloppsgränsen är 2000 dollar per person. Dels med soft money, d v s bidrag som ges till partiorganisationen. Den kan sedan använda pengarna för att stötta en kandidat. Dessutom finns organisationer och företag som t ex producerar reklamfilmer för att stötta en kandidat, ibland mot den kandidatens vilja.
Kombinationen av att politiska kampanjer har blivit allt kostsammare och att kandidaterna bara får ta emot begränsade summor har blivit att partiorganisationerna börjar få mer makt — efter att under flera årtionden varit på tillbakagång. Partierna får in pengarna och kan bestämma vilka kandidater de vill satsa på.
Pengarnas makt
Den amerikanska läkemdelsindustrin motsätter sig president Clintons nya förslag vad gäller läkemdelsförmåner. Man har startat gruppen ”Citizens for Better Medicare” som gör undersökningar, telefonkampanjer och reklam.
Mer effektivt är förmodligen att läkemedelsindustrin satsar pengar på de kandidater som stöder deras intressen.
– Om politiker är emot våra intressen är det självklart att vi ska försöka se till att de blir utslagna. Vi tänker satsa så mycket som krävs — några 100 miljoner kr.
Så sa en av de ledande amerikanska läkemedelsdirektörena till mig nyligen, som en absolut naturlig sak.
Mindre mångfald med Arbetet, men lika mycket debatt
Så har alltså tidningen Arbetet – arbetarrörelsens äldsta tidning, 127 år — lagts ner. Själv har jag de senaste åren varit söndagskrönikör i tidningen. En artikel varje månad, sammanlagt 50 krönikor. Den sista handlade om det samhällsekonomiska vansinnet och den miljömässiga tveksamheten i den svenska sopsorteringen. De flesta krönikorna återfinns på www.wastberg.nu.
Det är dock inte därför jag beklagar att Arbetet försvinner. Jag och andra kommer att ha gott om olika fora om vi vill publicera oss. Det är inte ledar-, kultur- eller debattmaterial som försvinner. Utan mångfalden i nyhetsbedömningen. Olika redaktioner har olika kultur, gör olika bedömningar utifrån redaktionella värderingar. Sverige är ett litet land och de tryckta medierna är hittills dominerande när det gäller nyhetsbedömning. Ju färre som fattar beslut om vad som ska vara viktigt i medierna, ju mindre mångfald.
Fel med sammanslagna nyhetskanaler
Trots att det direkt strider mot Sveriges Televisions sändningstillstånd (jag vet, jag var med och skrev det) vidtar nu SvT åtgärd efter åtgärd för att i praktiken slå samman Aktuellt och Rapport. Senast sätts alla reportrar tillsammans. De kulturgränser som fanns mellan nyhetsprogrammen bryts ner.
När kompromissen fattades i 1995 års Public Serviceberedning hade Andreas Carlgren och jag själv drivit att den ena nyhetskanalen skulle läggas i Göteborg. Skälet var att garantera att det också i framtiden skulle finnas två program och att stärka mångfalden. Med geografisk uppdelning minskade den allmänna risken för att journalisterna genom sitt umgänge, genom vilka barer de gick på, genom att de åt i samma lunchrum etc skulle göra identiska nyhetsbedömningar. Nu går SvT åt rakt motsatt håll. Det är inte bra för mångfalden.
Fel att slå samman SR och SvT
Sveriges Televisions ledning och styrelse har föreslagit att de tre nu självständiga public servicebolagen ska slås samman till ett bolag.
Ett av motiven är tekniskt. Medierna smälter tekniskt samman. Allt som sänds ut är digitala ettor och nollor. Dessutom skulle man spara pengar på att ” samordna resurserna för samhälls- och nyhetsbevakning på ett mer effektivt sätt”, d v s att på i ännu högre grad minska mångfalden.
Radion är ett unikt medium, som på många sätt skiljer sig från TV. Risken är uppenbar att det unika skulle försvinna med en sammanslagning. Alla stora koncerner skaffar sig ett koncerntänkande och en företagskultur. Just detta leder till att det unika försvinner.
Sverige är ett land som behöver fler tankar, inte färre. Som behöver fler apsekter och infallsvinklar.
Mona Sahlin har rätt, skvallret frodas på redaktionerna.
Mona Sahlin gick nyligen ut i nättelevisionen, Visionair, och var förvånad över alla rykten som gått, inte minst om hennes man. Han är varken spelare eller drinkare; hur kunde journalisterna tro något sådant?
Min korta erfarenhet från Expressen är att just journalister är en starkt konsprirationsteoretiskt lagd grupp. Man kan tycka att journalisterna skulle vara mer källkritiska än andra, men både utbildning och yrkeskultur säger att man ska misstro makthavare. Dessutom skvallrar journalister minst lika mycket som andra. De som normalt arbetar på natten — och alltså i realiteten fattar viktiga publiceringsbeslut — blir dessutom avskurna från mycket av vanligt umgänge och skaffar sig lätt skeva verklighetsbilder.
Full fart på Sverige PR
Att vara generalkonsul i New York innebär främst att man ska syssla med Sveriges PR. Det har varit en intensiv höst. Inger Claesson Wästberg och jag har under september haft närmare 400 människor hemma och försökt bidra till att lansera så olika personer som Göran Sonnevi (dikter), Roxette (ny CD) och Liv Ullman (filmen Trolösa).
Vi har haft möte med det nätverk vi skapat — Unga svenska entreprenörer i New York — och kör i dagarna igång ett nätverk kring IT. Dessutom har Inger Claesson Wästberg tagit initiativ till ett projekt vi driver tillsammans med Konstfack för att göra det svenska residenset på 600 Park Avenue representativt för ny svensk design. Huset är en outnyttjad möjlighet att presentera svensk möbel- och textildesign. I ett första steg har, tack vare generositet från Kjell och Märta Beijers Stiftelse, det stora biblioteket blivit ett Josef Frank-rum.
En trevlig artikel om hur vi försökt förändra verksamheten finns på http://www.dagensit.se/pub/ipsart.asp?art_id=5561
Sverige har rätt mycket medvind just nu, främst som IT-föregångare: ”The land of the midnight surf”. Det gäller att ta tillvara tillfället. Det kan snart vara förgånget och uppmärksamheten riktas åt annat håll.
Mer om generalkonsulatets verksamhet finns på www.swedennewyork.com.