Bästa jämlikhetsreformen – utlandsstipendier till elever som inte har råd.

Krönika i Arbetet-Nyheterna – Oktober 1999

Bland det dystraste i dagens Sverige är att utbildningsklyftorna tycks öka. En allt mindre andel ungdomar som har föräldrar med låga inkomster eller som har invandrarbakgrund läser vidare.

Efter 70-talets utbildningsexplosion tycks utvecklingen ha vänt. Det kan grundlägga nya klassklyftor. Det sociala arvet slår hårt när så många ungdomar känner sig utestängda från eller inte motiverade för högre utbildning.

Det är inte självklart att den förbättrade svenska ekonomin och minskade arbetslösheten kommer att minska snedvridningen i den högre utbildningen.. Lönerna stiger, det blir lättare att få jobb. För många blir det då frestande att snabbt gå ut i arbetslivet i stället för att satsa på en lång utbildning.

Utbildning är i allt högre grad hävstången till framgång och utveckling. Men vilka går i de sämsta skolorna? Vilka kommer aldrig till universiteten? Svaret är plågsamt och pinsamt: inte nödvändigtvis de som har den sämsta förmågan, utan de som har de sämsta sociala förutsättningarna.

Sveriges attraktionskraft för utländska investeringar kräver att vi tillåter rätt stora inkomtsklyftor. Men också den som tycker att detta är acceptablet har svårt att gå med på att familjebakgrund och uppväöxtförhållanden i så hög grad styr utbildningsmöjligheterna.

Staten ska, menar jag, inte verka för att människor får lika resultat av sitt arbete och sitt liv – men ett gott samhälle borde ge ungdomar lika chans. Det kräver extra åtgärder för dem som kommer från hem där det kanske inte förekommer så mycket böcker och där inte heller föräldrarna har högre utbildning. Det går inte att hävda att dagens Sverige ger lika möjlighet för alla ungdomar.

Om man tror att begåvning och förmåga har mycket lite med föräldrarnas inkomster att göra är det dessutom ett nationalekonomiskt slöseri. Många av de duktigaste tas inte till vara. En nyckel till framgång i framtidens värld är utlandsstudier och utlandskontakter.

Teaterkritikerna Leif Zern formulerade det utmärkt i helt annat sammanhang, nämligen i en recension nyligen av Lars Noréns “Skuggpojkarna”: I den globala världen finns “i huvudsak två tillhörigheter: innanför och utanför. Att vara en del av ett nätverk, att ha tillgång till information, att kunna välja och konsumera så mycket man behöver – det är den till synes maktlösa frihet som erbjuder sig för ett växande antal människor i det som förr kallades medelklassen”.

Det handlar inte bara om val och konsumtion, utan om personliga ,möjligheter att växa och utvecklas. Men det är inte ens medelklassen som får chansen. Under perioden efter andra världskriget öppnades gymnasier och så småningom universiteten för begåvade ungdomar oavsett samhällsklass. Det var en stor vinning.

Grundskolan skapade en gemensam bas för alla. Hela landet stod öppet för högre utbildning. Motsvarigheten idag är att världen står öppen för studier. Men det är få som kan ta chansen.

Kanske reser 10-15 000 ungdomar varje år på språkresor på sommaren. Kvalitén varierar men de som reser får ändå chansen att både höra ett språk och se en annan kultur. Exakt hur många svenska elever som tillbringar ett gymasieår utomlands vet vi inte. Ca 1500 elever sänds ut av Asse, STS, EF,

YFU och andra utbytesorganisationer. Det är ingalunda gratis. För dem som inte får stipendier blir totalkostnaden – inklusive reser och sidokostnader – uppåt 50 000 kr. Dessutom får eleven inte studiemedel om inte skolan är av ett slag som inte finns i Sverige. Det räcker inte att det är en annan miljö och ett annat språk.

Nästan alla gymnasiestuderanden som pluggar utomlands reser till USA. (62 procent av alla som överhuvudtaget funderar på att läsa utomlands föredrar USA.) Dock har antalet “utbytesstuderanden halverats under 1990-talet. Det främsta skälet till minskningen är förmodligen den dåliga svenska ekonomin. Men att inte studiemedel utgår spelar också en roll. Samt att det är nästan omöjligt att få tillgodoräkna sig kunskaperna för gymnasiebetyg eller för att komma in på universitet. Den nya gymnasiereformen med sin kursuppdelning har gjort det mindre intressant att läsa utomlands. Det gör inte Sverige bättre rustat för framtiden.

6000 ungdomar studerar varje år på amerikanska universitet med lån och bidrag från Centrala Studiemedelsnämnden. En undersökning som Högskoleverket nyligen gjorde visade att ungefär en promille (en av tusen) klarade sig på studiemedlen. Inget enda av de tio amerikanska college och universitet som svenska studenter främst väljer har terminsavgifter som är i närheten av vad CSN-lånen maximalt ger.

Studiemedlen gäller dessutom för två års utlandsstudier och för examen krävs som regel fyra år. Undersökningar visar också att många inte ens ber om studiemedel.

Resultatet är tydlig: De som har pengar kan studera utomlands. Utbildningsminister Thomas Östros har sagt att “vi uppmuntrar studenter att åka utomlands och studera. Men vi kan aldrig ha ett system som kompenserar att man i USA har höga terminsavgifter.” Det låter rimligt. Men man kan lika gärna säga: Sverige har inte råd att låta kunskap och studiemöjligheter gå till spillo för studiemotiverade ungdomar utan rika föräldrar.

Idag finns den privata Sverige-Amerikastiftelsen som ger stipendier till ungdomar som vill studera i USA. Det finns ett särskilt program inom EU. Men varför skulle inte den svenska staten kunna inrätta en eller flera stora stipendiestiftelser som gav en långt större andel av ungdomarna chansen att studera utomlands?

Det handlar om personlig utveckling och lika chans för alla. Men också om bättre kunskaper till Sverige. Amerikanska universitet och metoder är inte nödvändigtvis bättre än svenska. Men de är annorlunda. De ger kunskaper som behövs i Sverige. I början av seklet återvände svenska emigranter från USA. De förde med sig nya kunskaper, en ny uppkäftighet, marknadstänkande och moderna produktionsmetoder. Det ledde till småländsk möbelindustri, till snilleföretag och till en förnyelse för folkrörelserna.

På nytt har vi människor som kan få en chans till nya kunskaper som kan ge dem framgång i Sverige. Ska det vara förbehållet dem som har pengar?

OLLE WÄSTBERG