tgiftstaket: Klart för sprängning!
Wijkman & Paulsen – förebådar traditionella partisystemets fall.
Bostadsbidragen – Lita aldrig på staten
Anställdas styrelserepresentation försvinner i tysthet.
Bilden ljuder – lite då och då.
Internationella mediaskadestånd på väg hit.
Jag lämnar amerikanska mitten.
Utgiftstaket: Klart för sprängning!
Vänsterpartiet och enskilda socialdemokrater kräver att utgiftstaket i budgeten ska bort. Taket sätter stopp på utgiftskrav och står i vägen för en del som en politisk majoritet i och för sig vill göra. Min prognos är att utgiftstaket kommer att ”omdefinieras” – och att marknaden förmodligen inte bryr sig så mycket om saken.
Utgiftstaket är en form av självbegränsning som ska hindra att utgifterna rusar iväg genom många småbeslut. Att riksdagen infört just ett utgiftstak var inte självklart. I kommunerna ska budgeten t ex i stället vara i balans över en viss tidsperiod. Men budgetbalans kan uppnå under goda år. När de dåliga kommer sjunker skatteinkomsterna och utgifterna är svåra att påverka. Med ett balansmål finns alltid frestelsen att höja skatten för att klara saldot.
Dock innebär ett utgiftstak att det gamla keynesianska synsättet har övergivits. I lågkonjunktur växer utgifterna för arbetslösheten. Det måste kompenseras genom indragningar på andra områden och ekonomin stramas åt ytterligare. Det går emot klassisk konjunkturpolitik. Den gamla keynesianska ekonomin fungerar dock inte längre. Regeringar har inte förmåga att strama åt i högkonjunktur. De internationella finansmarknaden slår tillbaka med räntehöjningar när stater börjar låna för mycket.
Finansdepartementets ekonomer har dock länge varit större anhängare av konjunkturpolitik än regeringarna. Därifrån kan komma praktiska förslag till hur man ska kunna manipulera
Utgiftstaket.
Finansdepartementet utstöter vissa signaler om att utgiftstaket i budgeten kan tolkas på olika sätt. Ett sätt är att inte räkna in EU-avgiften. Den påverkar vi ju inte själva. Så länge inflationen är obefintlig och den offentliga upplåningen inte skenar iväg kommer nog marknaden att ta ett beslut att manipulera utgiftstaket ganska lugnt.
Wijkman & Paulsen – förebådar traditionella partisystemets fall
Anders Wijkman och Marit Paulsen. Två exempel på politiska transfers. Några slutsatser kan dras.
Vi lever i personifieringens tid. Partierna har behov av profiler, oväntade personer som kan slå igenom i TV. I ett ganska anonymt val som EU-parlamentsvalet är behovet ännu större än i ett vanligt val. Dessutom accentuerar personvalet just den individuelle politikern.
Samtidigt fostrar inte partierna skarpa profiler. Det är få som kan vandra den långa vägen genom partihierarkin med bevarad personlig ställning. Därför tvingas partierna se sig om utanför staketet när man ska ha tag i dragande namn.
Det bidrar i sin tur till den nedåtgående spiralen. Hugade karriärister förstår signalen. Satsa på att framträda – men utanför partifållan. Samtidigt talar de rekryterande partiledningarna om för de trägna arbetarna i vingården: Ni duger inte! Vi måste hitta någon ny, ett namn som känns fräscht.
Jag förmodar att man kan se utombysrekryteringarna som en del av den nedåtgående spiralen för de traditionella politiska partiorganisationerna. En amerikanisering, om man så vill, med partier som satsar på ett enskilt val med de kandidater som just då kan samla röster.
Bostadsbidragen: Lita aldrig på staten!
Bostadsbidrag är ett ganska hyggligt system för att utjämna standardklyftor – även om barnbidrag är bättre. Nu har man infört ett system som går ut på att man i efterhand räknar av bostadsbidraget mot den taxerade inkomsten. Högst rimligt. Men systemet verkar långsamt och det är nästan omöjligt för den enskilde att i förväg ta reda på om det blir återbetalningsplikt eller inte. Alltså borde systemet göras enklare.
Däremot är reaktionerna på återbetalningskraven bisarra. Riksdagsledamöter och partier har krävt att det som människor fått för mycket (ca 600 miljoner kronor av skattepengar) inte ska behöva betala tillbaka. Opinionen har varit ganska stark.
Det går aldrig att lita på staten. En grupp företagare ställde sig en gång utanför ATP och slapp avgifter; sedan visade det sig att de fick mycket liten pension och riksdagen beslöt om särskild kompensation till dem. 1992 sänktes pensionerna för alla pensionärer med 2 procent i överenskommelse mellan socialdemokraterna och den borgerliga regeringen. Senare försämrades änkepensionen.
Det finns en logik: Bara för att staten sagt att det ska vara på ett visst sätt – t ex att de som fått bostadsbidrag trots att de haft inkomst över gränsen ska betala tillbaks dem – innebär det inte att det blir så.
Anställdas styrelserepresentation försvinner i tysthet
I de nya sammanslagna företagen – t ex Stora-Enzo och Astra-Zeneca – mister de svenska fackföreningarna sin representation i företagsstyrelserna. Mest tänkvärt är att detta inte leder till någon större uppmärksamhet eller några protester.
Jag tror att det beror på att just styrelserepresentationen aldrig legat facket riktigt varmt om hjärtat. Den infördes efter en liberal kampanj, som handlade både om företagsdemokrati och om att skapa förståelse för företagandets villkor hos det växande facket. Nu har fackets makt minskat och det ser knappast styrelseplatserna som en väg för att åstadkomma det som blir allt viktigare: att rädda kvar jobb.
I realiteten har de fackliga representanterna i styrelserna ofta kommit på mellanhand. De har varit med och fattat beslut som de uppfattat som nödvändiga och fått stå till svars inför de lokala facken. På så sätt har styrelserepresentationen bidragit till fackföreningsrörelsens minskade legitimitet.
Bilden ljuger – lite då och då
Jag ledde nyligen en diskussion på ett seminarium på Nordiska museet om nyhetsbilden och dess etik. Det arrangerades av museet och Styrelsen för Psykologiskt Försvar.
Bildchefen Hans Paul på Helsingforstidningen Huvudstadsbladet ställde seminariets huvudfråga: Är den verkliga bilden mer sann än den manipulerade? Om man skär bort ovidkommande detaljer som bara stör synen, förfalskar man då verkligheten?
Den skrivande journalisten tar naturligtvis inte med sidokommentarer som inte har något intresse för det som ska berättas. Kan det inte vara lika naturligt att fotografen i sin dator tar bort en gren som skymmer eller en skugga som gör motivet otydligt?
Bilden ljuger aldrig hette det en gång – innan bilderna gjordes färdiga i datorn. Slutsatsen är att skepsis rekommenderas. Tänk på att folk som fotograferas underifrån lätt ser upp som uppblåsta paddaktiga pampar. Eller att i TV kombinationen av att intervjun görs i telefon och man samtidigt visar en svart/vit stillbild gör att den intervjuade alltid verkar kriminell.
En gång på 1950-talet fanns en särskild läroplan om propagandakritik och samhällsolidaritet. Syftet var att – med Göbbels och Stalin i minne – försöka lära ut hur manipulatörerna och propagandisterna arbetar. Ett sådant behov finns forfarande.
Eftersom verklighetsförfalskningarna blir allt svårare att upptäcka blir det viktigaste att lära ut lite grundläggande källkritik och skepsis.
Internationella medieskadestånd på väg hit
Jag ser att en av de utpekade Palmemördarna – en högerextremist som bor i Moçambique – stämt Expressen och Aftonbladet på miljonbelopp. Tidningarna försvarar sig med att de har så få läsare i Moçambique och att han därför inte kan ha lidit någon skada.
Jag tror dock att stämningen är en stormsvala. I andra länder, främst England, är skadestånden jättelika. Ibland kalkylerar man med dem vid publiceringsbesluten. De engelska tabloiderna har daglig kontakt med sina advokater.
I Sverige har man kunnat skriva om personer i andra länder med mindre pressetisk restriktion än man kunnat göra om svenskar. Med EU och ökad internationalisering får vi nog se exempel på rättegångar och stora skadestånd. Redan har skadeståndsbeloppen ökat vid frivilliga uppgörelser mellan tidningarna och personer som känner sig kränkta.
Jag lämnar amerikanska mitten
Nu när jag flyttar till USA får jag, något paradoxalt, lov att lämna den enda amerikanska organisation jag varit medlem i, nämligen DLC, Democratic Leadership Council. Det är ju inte riktigt lyckat att vara med i en amerikansk politisk gruppering och samtidigt officiellt representera Sverige. (Den amerikanska Stockholmsambassadören Lyndon Olsen f ö varit ledande i DLC.)
DLC är en grupp för ”New Democrats”, den mittenpositionerade grupp av politiker i demokratiska partiet som Bill Clinton hade som bas när han blev president. DLC driver bl a tankesmedjan PPI, Progressive Policy Institute. DLC bidrog till att föra demokraterna in mot mitten av politiken och göra dem mer regeringsdugliga igen. Det är ett intressant fenomen att det i USA går att starta offentliga grupper och nätverk inom ett parti och med det uttalade syftet att förnya och förändra inifrån. Så långt har vi inte kommit i Sverige eftersom politiker fortfarande främst är beroende av partiledningarna för att få en plattform. Personvalet kanske kan medföra en ändring.