.nu och nya hemsidan
PUL-absurditet
(m) och yttrandefriheten
Om mediakoncentration
Jan Björklund
Tillväxten sviker
Eftervalsnotiser
Jobba med extremister
Nazidebatten
Trumans värld
.nu och nya hemsidan
Flera har frågat vad .nu efter domännamnet står för. Det är beteckningen på söderhavsriket Niue, som är generöst med domännamn. Dessutom är de billiga och ”nu” fungerar bra på svenska. För Niue är det säkert ett klipp att tjäna några dollar utan kostnader. Den nya världen: Svensk användare. Servern i Kalifornien. Söderhavsö.
Jag har fått hjälp av Jan Rencke att göra en ny och fräsch hemsida. Ny layout, nya politiska kommentarer, nytt giftskåp, nya matrecept och kulturtips. Välkommen till http://www.wastberg.nu!
PUL-absurditet.
Eftersom hemsidan är ny gäller sannolikt inte övergångsreglerna i Personuppgiftslagen. Gamla hemsidor och nyhetsbrev ska, enligt regeringens övergångsregler, inte förrän om tre år omfattas av PUL. Då kommer allt omnämnande av personnamn att vara förbjudet. Att det är allvar visas av den TCO-konferens jag deltog i för en tid sedan. Där berättade Datainspektionens jurister att Amnestys hemsida om Pinochet är olaglig för så vitt inte Pinochet givit sitt tillstånd. Liksom det skulle vara olagligt för TCO att lägga ut Göran Perssons kongresstal på nätet.
Jag gillar dock inte att min rätt att nämna namn på hemsidan är beroende av regeringens övergångsregler och tillämpningsföreskrifter. Yttrandefriheten ska fungera också i ett hårdare samhällsklimat. Då får inte reglerna vara så utformade att de kan ändras genom enkla regeringsbeslut.
Den nya hemsidan omfattas alltså inte av övergångsreglerna. Vi får se om någon ingriper. När det gäller yttrandefriheten får viss civil olydnad tillåtas. (Jag stödde en gång de frihetliga ungdomar som försökte bryta radiomonopolet genom att ställa upp sändare med bilbatteri på höghustak, Radio 88. Deras paroll var: ”Bryter mot lagen/en timme om dagen”. Mer sådant!)
Gamla anor i PUL
PUL har f ö gamla rötter – och också kritiken mot den. 1978 hade e-post och diskussioner på primitiva databaser just kommit igång i mycket liten skala. Datainspektionen grep in och förbjöd med stöd av datalagen försök med ”datorer för meddelandesändning” vid universitetsdatacentralen i Stockholm.
Jag satt på den tiden i riksdagen och motionerade (med hjälp av Jacob Palme) om att e-post och e-postlistor med debatt inte skulle betraktas som personregister. Förbudet stred mot yttrandefriheten. När det gäller att förhindra öppenhet är intet nytt under solen.
Moderaterna och yttrandefriheten
Carl Bildt anmälde sitt eget nyhetsbrev till datainspektionen för att protestera mot den lag hans parti röstat för. Det var åtminstone käckt. Tyvärr hade moderaterna också en utskottsreservation som i PUL:s anda ville inskränka uppgiftsskyldigheten för myndigheter och moderaternas tryckfrihetsexpert, förre statssekreteraren Krister Thelin har vid flera tillfällen pläderat för inskränkningar i offentlighetsprincipen till förmån för integriteten.
Jag tror att vi här har en viktig debatt under de kommande åren.
Mediekoncentration och tidningsbranschen
Jag sitter med i den statliga utredningen Mediekoncentrationskommittén. Den startade under storvulna utrop från Marita Ulvskog. Sedan hon fått retirera om Bonniers köp av en del av TV4 tillsattes utredningen för att äntligen göra något åt mediekoncentrationen.
Efter ett års utredande har problemställningen krympt till att försöka lösa det problem som är högst reellt: Ska konkurrensverket kunna gå in och pröva tidningsaffärer? (Att ingen kan pröva nyetableringar är alla överens om, här handlar det om köp.) Denna fråga skulle normalt kunna lösas genom att inblandade företag överklagar ett beslut upp i högsta instans. När Expressen köpte GT sa Konkurrensverket ja. Hade det sagt nej hade affären gått i stöpet eftersom ingen hade kunnat låta affären vara vilande i flera år medan de rättsliga instanserna prövar. Det här är en rättsosäkerhet som borde gå att lösa.
Jag har suttit i åtta offentliga utredningar genom åren. Alltid har branschorganisationer och företag uppvaktat och agerat. Det är inget märkligt. Men aldrig har jag varit med om en bransch som varit så inkonsekvent, motsägelsefull och oklar som mediebranschen. Det är kanske inte förvånande, men får konstiga effekter.
Marieberg anser t ex dels att det är ”solklart” att konkurrenslagstiftningen inte har med att göra om de köper andra medier, dels gick de självmant till Konkurrensverket med Expressen/GT affären. Samt frågade Ulvskog om TV4. (Och gick till statsministern med den tilltänkta affären med SvD – fast det har de ångrat.)
Jan Björklund
Jan Björklund är folkpartiledare och nytt skolborgarråd i Stockholm. Han har den för en politiker nödvändiga förmågan att använda samma uttryck gång på gång, år efter år – trots att det måste damma i käften. Det kan möjligen vara lite påfrestande för den som hör samma sak för tjugonde gången.
Men det var fantastiskt att läsa hans DN-debattartikel för någon vecka sedan. Den var en nästan ordagrann upprepning av två artiklar han skrev innan valet. Skillnaden var att han nu kunde berätta att det inte bara var förslag, utan finansierade beslut som skulle genomföras.
Folkpartiet i Stockholm lyckades – trots sin litenhet – få två borgarråd och kraftiga reformer på sina områden: skola, kultur och äldrevård. Det är en förhandlingsbedrift.
Tillväxten viker
I förra nyhetsbrevet förutspådde jag att regeringen skulle tvingas revidera ner tillväxtprognosen. Det var ingen märklig profetia. Dock vidhåller finansdepartementet att trots lägre tillväxt och ökade varsel kommer inte svenskarna att konsumera mindre. Där biter sig Åsbrink i tummen. Även om nog börsen återhämtar sig så kommer kombinationen av internationell oro och osäkerhet om pensionssystemet att öka sparandet. Det är långsiktigt bra, men försämrar förutsättningarna för svensk ekonomi.
Eftersom Sverige har OECD-områdets känsligaste statsfinanser tror jag att vi kan räkna med betydande problem i den offentliga ekonomin. Riksgäldskontoret har redan reviderat ner prognosen för budgetöverskottet med 10 miljarder. Det beror främst på att regeringen inte lyckats sälja statliga företag, men också på löften i budgeten och sjunkande kronkurs. För kommande år kommer statsbudgeten knappt att ge överskott.
Regeringen borde i det här läget slå till bromsarna och försöka dämpa statsutgifterna. Men för detta finns mycket lite politiskt hjälpa att få. Av regeringens samarbetspartners vill vänsterpartiet släppa utgiftstaket. Miljöpartiet talar dock om ”generationsskulden” som en parallell till ”miljöskulden” och driver på för en fortsatt återhållsamhet.
Jag ser att Affärsvärlden i veckans nummer anser att det vore fel att nu dra ner statsutgifterna och öka amorteringarna på statsskulden. Med ett keynsianskt argument menar de att Sverige i lågkonjunkturen bör hålla uppe statsutgifterna. Det tror jag är ett förlegat argument. För det första kommer budgeten automatiskt att bli expansiv. Sämre tider ökar arbetslösheten vilket i sin tur medför lägre skatteintäkter och större utgifter för att finansiera arbetslösheten. För det andra innebär ökad upplåning antingen högre räntor (vilket i sig är åtstramande) eller lägre kronkurs (vilket ytterligare ökar statens ränteutgifter) eller i värsta fall båda.
Tvärtom står vi nu i en situation då utvecklingen ännu inte gått Sverige ur händerna. Då gäller det att så snabbt som möjligt anpassa de stora utgifterna så att vi har en buffert om det blir riktigt allvarligt. Sveriges automatiska stabilisatorer kan lätt bli destabliserande om arbetslösheten ökar. Dessutom brådskar det med att införa lättnader i arbetsrätten så att arbetsmarknaden blir mer flexibel.
Skulle statsfinanserna försämras under våren – vilket jag tror – kommer regeringen att få stora problem att göra något åt dem. Kombinationen av att EMU kör igång och att Sveriges statsfinanser försämras är inte direkt någon önskesits. Men regeringen sitter nog ändå kvar.
Eftervalsnotiser
Ett tecken på eftervalsstämningen i ett parti brukar vara om det får ner sina valaffischer. Partier som faller ihop får svårt att få ut valarbetarna till det ganska tröstlösa att åka runt på stan, ta loss affischerna och sticka sig på ståltråden. Socialdemokraterna i Stockholm har haft utomordentligt svårt att få ner sina plakat, en del sitter fortfarande uppe.
En månad efter valet 1982 talade jag för folkpartiet på Lidingö. Det var en ilsken församling som krävde att partiledaren Ola Ullsten omedelbart skulle avgå. Nu var jag på Lidingö igen, en månad efter ett annat katastrofval. Den här gången var stämningen lugn och samlad, ingen ville byta partiledare. Detta illustrerar två saker: Folkpartister har prövat partiledarbyten tillräckligt för en tid samt att eftervalsdiskussionen kvävs av partiet nu är med och bildar majoriteter i kommuner över hela landet.
Vid två tillfällen har jag varit med på eftervalsdiskussioner dominerade av moderater. Inte på någon av dem nämndes ordet ”liberalism”. Det talades mycket om värderingar, mycket om ”borgerligheten” och intet om liberalismen. Så skulle det inte varit för några år sedan. Jag tror att kristdemokraternas valframgång påverkat moderaterna därhän att de snarare kommer att dra sig åt det konservativa hållet än åt det frihetliga.
Hos moderaterna ägnar man sig f ö främst åt att försöka hugga partisekreteraren i benet. Det är ett klassiskt sätt att komma åt partiledaren, trots att man inte vill erkänna ens inför sig själv att det är vad man vill. När Carl Tham var partisekreterare i folkpartiet fyllde han på ett idealiskt sätt den rollen.
Att ha med extremister att göra
I Skånes nya regionparlament formas majoriteten av de borgerliga med stöd av Skånes väl – som är en sammanslutning av populistiska och i några fall starkt främlingsfientliga partier. (Sjöbopartiet länkade åtminstone tidigare till Sverigedemokraterna från sin hemsida). Några förhandlingar mellan folkpartiet och Skånes väl (dock mellan Skånes väl och den borgerliga koalitionspartnern moderaterna) har inte genomförts och det är svårt att sitta i Stockholm och avgöra om folkpartisterna i Skåne skulle gjort rätt mot väljarna om de avstått från att ingå i majoriteten i regionen.
På en punkt har jag dock en erfarenhet som kan vara värd att förmedla: Hela valrörelsen 1991 sa folkpartiet att koalitionsregeringar i minoritet inte fungerade samt att vi inte kunde bli beroende av ny demokrati. Vi var faktiskt några stycken som ansåg att fp skulle stödja tillkomsten av en m-regering och verka i opposition. Jag vet inte om vi hade rätt eller inte.
Problemet med NyD visade sig efter en tid. Sverige var utsatt för yttre press. S tyckte de gjort sitt med krisuppgörelserna hösten – 92. Moderaterna var fullt villiga att förhandla med NyD och gjorde det. NyD fick igenom riskkapitalbolagen och en del annat i sådana förhandlingar. Anne Wibble skriver i sin bok ”Två cigg och en kopp kaffe: ”Folkpartiet liberalernas gruppledare, Lars Leijonborg, gjorde en heroisk insats för att skapa litet ordning i röran i riksdagen. Han lyckades förhandla med s, nyd och v samtidigt och slutresultatet blev att 19 av de 20 miljarder kronor som regeringen kunde ha förlorat räddades. Att jag satt uppe en natt och hjälpte de borgerliga gruppledarna med Ian Wachtmeister gjorde möjligen sitt till också. Wachtmeister har visat sig löjligt svag för att tala direkt med regeringsledamöter. Måndag den 6:e december 1993 var fortfarande flera stora frågor, som skulle slutbehandlas i riksdagens utskott under veckan, olösta. Det gällde bland annat arbetslöshetsförsäkringen och dess finansiering i arbetsmarknadsutskottet, Postens bolagisering i trafikutskottet och företagsskattepropositionen i skatteutskottet. Diskussionerna med oppositionen, där i detta skede bara ny demokrati återstod som realistisk samtalspartner, fördes av gruppledarna per telefon och telefax med bas i Lars Leijonborgs rum. Där samlades den ena efter den andra av gruppledarna, och även jag, och där blev så småningom både rökigt och trångt. Fler fax utväxlades efter middagen, men till slut blev det både opraktiskt och tidsödande att kommunicera enbart med hjälp modern teknik. Framåt midnatt tillkallades Ian Wachtmeister. ”
Poängen är att det är svårt att hålla händerna rena. Hållningen ”De får rösta på våra förslag om de vill!” är svår att genomföra i praktiken. Små eftergifter i sak och förhandling kommer då och då att upplevas som bättre – och mer ”ansvarsfullt” – än en långdragen kris.
Nazidebatten i Eskilstuna
Nyligen genomfördes en debatt på högskolan i Eskilstuna om invandringen. Med på podiet fanns en sverigedemokrat. Arrangörerna fick mycket kritik för att de överhuvudtaget släppte fram nazisterna.
Jag delar inte den uppfattningen. Jag tog själv ett antal debatter med Karolina Matti (som arrangerade den beryktade naziföreläsningen i Umeå) av det skälet att annars får demokratins vänner inte lära sig argumenten. Påtagligt vid naziföreläsningen i Umeå var att studenterna/doktoranderna inte klarade av diskussionen om rasism och förintelseförnekandet. En icke alltför smart nynazist kunde debattera ner dem. Däremot var de duktiga på att argumentera mot föraktet av homosexuella. Det beror naturligtvis på att de i de senare fallet varit inblandade i debatter och fått höra argumenten.
Trumans värld
Såg just mediesatiren ”The Truman Show” på bio. Den handlar om den ultimata såpan, hur ett TV-bolag bygger upp en hel värld kring en person, som ovetande följs och direktsänds varje timme på dygnet av TV-kamerorna. Allt är falskt. När Truman (Jim Carrey) till sist upptäcker att hela hans värld är en konstruktion och vill bryta sig ut vädjar TV-producenten: ”Världen där ute är inte ett dugg mer sann än den som jag har byggt upp åt dig”.
Kanske en bild av politiken och det stora samhället. Det finns en dörr ut, men många tvekar eftersom de inte är säkra på att världen utanför är mer sann än den konstruerade.