Dyrköpt krona!
Den nya regeringen
Blir det nyval?
Det nya stordepartementet
IB-affären
Den goda tidsandan i Sezuan
Dyrköpt krona:
Urban Bäckström har meddelat att kronförstärkningen berodde på stödköp från Riksbanken. Det har visserligen hänt förr sedan kronan började flyta att Riksbanken stödköpt. Det är en farlig politik. Trots bedyranden om motsatsen innebär det att Riksbanken uppfattas ha en undre gräns för kronan. Det är i sin tur en inbjudan till spekulanter.
Bakgrunden till stödköpen är tydlig. Sjunker kronan för mycket kommer Sverige att anklagas av andra länder (främst Finland) för att exportera arbetslösheten, EMU-inträdet försvåras och inflationen riskerar att öka.
Skulle inte riksbanken kunna höja räntan i stället? Jo, men numera höjer räntan sig själv. Om riksbanken höjer reporäntan är det främst en bekräftelse på en trend. Marknaden har redan höjt svenska räntor. Det innebär att räntegapet mot utlandet ökat.
Skälet till skakigheten i kronan är främst historiskt och har ganska lite med regeringsbildningar och val att göra. Två gånger har delar av den internationella finansmarknaden fått örfilar av Sverige. Första gången vid stordevalveringen i oktober 1982. Andra gången för dem som trodde på kronan 1992. I båda fallen förlorade ett antal människor som trodde på Sverige mycket, mycket stora pengar. Åtskilliga fick sparken för sina felbedömningar. De lärde att Sverige inte är att lita på. Det tar årtionden att arbeta bort ett sådant misstroende – eller också går vi med i EMU och blir av med det direkt.
Den nya regeringen:
En ny regering är uppfylld av kraft och känsla av makt. Det sprider sig också utåt. Jag var som statssekretarare i finansdepartementet med på ett hörn 1991 när vi intog kanslihuset. Det var en nästan euforisk känsla av möjligheter och auktoritet. Samma sak gäller den nybildade regeringen nu.
Det kan dock gå mycket fort in i väggen. Den borgerliga regeringen 1976 hamnade snabbt i kärnkraftstrasslet och blev aldrig handlingskraftig. Socialdemokraterna vann valet 1988 men gick in i en ekonomisk situation som ledde till att Ingvar Carlsson fick lämna in sin avskedsansökan våren 1990. Man kom aldrig igen på allvar. Valutakrisen 1992 knäckte mycket av kraften i den borgerliga regeringen.
Det är lätt att se att den fortsatta internationella ekonomiska krisen – och den blir mycket värre, var så säker – kommer att leda till motsättningar med v och mp. Samtidigt kommer inte oppositionen att vara beredd att ställa upp på samma sätt som socialdemokraterna gjorde 1992 för att stötta den borgerliga regeringen.
Till det finns flera skäl. De borgerliga ser sig inte som ”statsbärande” på samma sätt som socialdemokraterna. 1992 var det uppenbart att de ledande socialdemokraterna hade kanslihusabstinens. Vi som var med minns hur Allan Larsson & Co ständigt krävde föredragningar av namngivna kanslihustjänstemän. De såg sig bara som på en tillfällig utflykt från kanslihuset. Till detta kommer att kd tror sig om att kunna bli det största borgerliga partiet inte har lust att gynna moderaterna genom att göra upp med socialdemokraterna och att fp och c har nog med sina egna inre reparationer.
Blir det nyval?
Skulle jag gissa är svaret nej. Socialdemokraterna har inget intresse av ett nyval den 13 juni, då EU-valet äger rum, eftersom partiet är splittrat om EU och inte har intresse av att blanda EU med inrikespolitiken. Det skulle bara gynna mp och v. Därför kommer man att göra stora ansträngningar för att skapa enighet om budgetramarna våren 1999. Den bär förmodligen över septemberbudgeten. År 2001 är Sverige EU-ordförande. Det skulle vara mycket negativt att då ha nyval och en oklar politisk situation. Blir det nyval är det alltså år 2000 som gäller.
Men varför? I ett läge då det går dåligt för v har inte v intresse av att driva fram ett nyval. Om s ligger illa till kommer regeringen att göra allt för att komma överens om politiken. Osvuret är bäst, men grundtipset är att regeringen Persson sitter till ordinarie val 2002.
Det nya stordepartementet:
Att slå samman en rad departement till ett stort ligger helt i Göran Perssons gamla politik. Han tycker illa om ”intressen”. Vad som än sägs har han visat viss självständighet mot LO. Som utbildningsminister körde han över de starka intresseorganisationerna för att genomföra kommunaliseringen. Som ordförande i riksdagens jordbruksutskott stod han emot bonderörelsen. Han tycker därför inte om en departementsstruktur som inbjuder till lobbying från starka samhällsintressen. Därför ville han ta bort departement där Posten, Telia, Arbetsmarknadsverket eller byggbranchen i praktiken kunde styra.
I sin syn på statsförvaltningen påverkades Göran Persson av sin tid på finansdepartementet. Det är finansens gamla agenda som nu genomförs: Färre och mer sammanhållna departement. Statsråden ska inte gå in i detaljer, utan hålla sig till det övergripande.
En av effekterna blir att kanslihusets tjänstemän får mer att säga till om. Därmed ökar också kontinuiteten. Kanslihuset har sitt eget program och sin egen kultur, oavsett regering.
Till detta kommer att regeringskansliet förra året blev en sammanhållen myndighet. Möjligheten att skapa en gemensam kanslihuskultur – motståndskraftig mot regeringsskiften – ökar.
IB:
Är det någon mer som tänkt på att IB-affären bleknat efter valet. Inga hearings, inga upprörda röster, inga nya avslöjanden. Vänstern och miljöpartiet krävde innan valet att regeringsförklaringen skulle ge besked om en sanningskommission. Men i den regeringsförklaring de två partierna stödde fanns inte ett ord om detta. I stället har regeringen i samtalen med v och mp berättat att man tänker tillsätta en kommission för att ta hand om resultatet från Anders Björcks Underrättelsenämnd. Det är ungefär den linje Carl Bildt haft. Om en kommission tillsätts i december kan den inte få sådana befogenheter som den norska Lunde-kommissionen. För det krävs nya lagar. Det var skälet till att v och mp (liksom fp och kd) krävde ett snabbt beslut.
Den goda tidsandan i Sezuan:
Den som vill se hur tidsandan speglas i teatern kan gå på Dramatens lysande föreställning av ”Den goda människan i Sezuan”. Den sattes upp med Lena Granhagen i huvudrollen på Stadsteatern i Stockholm i början av 1970-talet. Det var en legendarisk föreställning. Patrasket som utnyttjade den goda människan var då ett förtvivlat men kampvilligt proletariat. Nu är de socialstatens parasiter. ”Jag kanske kan få förtidspension”, blinkar Börje Ahlstedts vattenbärare åt tidsandan 1998 när han blivit misshandlad.