Detta nyhetsbrev är olagligt!
Bengt Dennis utfall.
Blir det val till våren?
Regeringens kriscenario
Dålig beredskap mot IT-terrorism
EU-frågorna i kanslihuset
Jojo-fluga igen.
Det här nyhetsbrevet är olagligt
Det här nyhetsbrevet är faktiskt olagligt. Den 24 oktober träder den nya personuppgiftslagen i kraft. Det är en ovanligt korkad lag som riksdagen beslöt om i våras. (Den som vill läsa mer kan hitta det på http://www.pul.nu.) Det finns självfallet en avvägning mellan personlig integritet och kravet på öppenhet och yttrandefrihet. I stora delar av Europa har man prioriterat integriteten, i Sverige yttrandefriheten. Det är därför vi har offentlighetsprincipen.
Personuppgiftslagen innebär att man på Internet inte får namnge någon utan denna persons tillstånd. Den som är intresserad av trav får – för att ta ett exempel – gärna skriva om hästarna, men inte nämna kuskarna. Än värre: Hyresgästföreningen får inte göra en lista på försumliga hyresvärdar. (I alla fall inte utan att be hyresvärdarna om tillstånd först.) Sveriges television stänger nu sin chat: Där kan folk ju nämna namn på politiker eller på Robinson-deltagare.
Men så här kommer inte lagen att tillämpas, säger försvararna, som är ganska tystlåtna. Men det vet vi inte. Även om ingenting går till åtal, finns alltid möjligheten. Överheten har har fått ytterligare ett slipat svärd. Riksdagen antog lagen utan ingående resonemang. Bara folkpartiet röstade emot. Det är märkligt att de partier och personer som fick igenom lagen nu tiger i debatten.
Personuppgiftslagen är en implementering av ett EU-direktiv. Men tänk tanken att denna lag skulle gällt det tryckta ordet! Sverige skulle aldrig ha accepterat den, skulle låtit frågan gå till EU-domstolen. Men nu hukar vi och anpassar oss.
Jag höll i pennan i ett folkpartiprogram – ”IT för demokrati” – som kom på sensommaren. Det går att hitta på http://www.folkpartiet.se . Där står att personuppgiftslagen – liksom den närbesläktade BBS-lagen – bör avskaffas. Hur det ska gå till rent praktiskt är inte så lätt att säga. Jag anser att Sverige borde göra de väsentliga ändringar som anpassar lagen till yttrandefrihetsgrundlagen. Sedan får vi se om EU-kommissionen eller någon enskild driver ett ärende till EU-domstolen.
Så fort det kommer ett nytt medium är myndigheterna där. Filmcensur, radio- och TV-monopol, förhandsgranskning av videogram. Och nu personuppgiftslagen för Internet. Det finns mycket få behov för särskild lagstiftning om nätet. De lagar vi har – om t ex hets mot folkgrupp och förtal – går att tillämpa på Internet. Det har också skett.
Bengt Dennis utfall
Bengt Dennis har, från Riksbankens perspektiv, skrivit en bok om valutakrisen 1992, ”500%”. Den har ännu inte kommit av trycket, men utdrag har fått viss uppmärksamhet. Jag kommer nog tillbaks till boken när jag läst den. Nu enbart en kommentar till citat som Dagens Industri återgivit: ”Wibble och Wästberg syntes också ha stått långt ifrån varandra i många ekonomisk-politiska frågor, ett förhållande som orsakade problem även för Riksbanken.”
Sådana motsättningar fanns inte, och Anne är en av de bästa och rakaste personer jag samarbetat med. Under valutakrisen var också samarbetet med Riksbanken utomordentligt. Jag tror jag vet vad Dennis syftar på: Kronan föll i november 1992 och valutakursen började flyta. Detta ledde dock inte till några väsentliga lättnader i penningpoliken. När regeringen våren 1993 lade sin kompletteringsproposition med ett betydande besparingsprogram vilket just var vad Riksbanken ansåg behövde ske, fanns en förväntan att det skulle leda till en positiv reaktion från Riksbanken och en sänkning av styrräntan. Riksbanken ska inte betygsätta varje regeringsproposition. Men när regeringen nu dels fullföljde de besparingar som överenskommits under valutakrisen, dels gjorde åtskilligt till och valutan inte på samma sätt som förut behövde försvaras mot ett riktvärde var den totala tystnaden från Riksbanken förvånande. Det var en uppfattning som, vad jag vet, också Carl Bildt och Anne Wibble hade.
Jag tror att Riksbanken inte mentalt hade anpassat sig till den flytande växelkursen. Politiskt innebar den penningpolitiska stramheten 1993-4 att regeringens situation ytterligare försvårades. Min statssekreterarkollega i finansdepartementet Urban Bäckström och jag beslöt att söka upp vår samarbetspart, vice riksbankschefen Thomas Franzén, och fråga honom om det sakmaterial Riksbanken grundade sitt ställningstagande på. Denna begäran ledde till ett möte samma dag med Dennis och Franzén, som avvisade varje resonemang. Därefter bröt Riksbanken de regelbundna träffarna med hela finansdepartementets ledning, utan informerade enbart Anne Wibble.
Irritationen över Riksbankens agerande våren 1993 var betydande. Urban Bäckström skrev också en artikel i Ekonomisk debatt som väckte riksbanksledningens vrede. Dennis menar att i sin bok att ”oppositionen mot Riksbankens politik leddes av skatteminister Bo Lundgren med starkt stöd av sin statssekreterare Urban Bäckström och Wibbles statssekreterare Olle Wästberg”. Detta handlade om 1993 och att regeringspartierna delade kritiken av Riksbankens agerande visas av att Urban Bäckström i november 1993 utsågs till Dennis efterträdare.
Blir det val på våren?
EU tvingade fram en omläggning av det svenska budgetåret. Eftersom hela Europa (utom England) har budgetår som sammanfaller med kalenderår skulle det blivit besvärligt för Sverige att ha ett budgetår som sträckte sig mellan halvårsskiftena. Det innebär i sin tur att statsbudgeten måste läggas tidigt på hösten. De borgerliga partierna har därför velat ha vårval så att en nytillträdande regering ska ha möjlighet att göra om i budgeten. Socialdemokraterna och kanslihusets tjänstemän har tyckt att det gått bra med höstbudget. Socialdemokraterna förmodligen därför att de anser att borgerliga regeringar är sällan förekommande irregulariteter i svensk politik; kanslihustjänstemännen därför att de ideologiskt står för kontinuitet och inte vill att politikerna ska gå in och ändra för mycket. Dessutom skulle de få somrarna helt förstörda om regeringar startar i juni med budgetarbetet.
Nu har Erik Åsbrink offentligt deklarerat att årets erfarenheter lett honom till att förespråka val på våren. Då skulle det finnas en riksdagsmajoritet. Men jag tror inte det blir någon flytt. Av två skäl:
Ledande politiker är bekymrade över valdeltagandet. Det skulle förmodligen inte bli högre om vi gick till val när våren började övergå i sommar.
Dessutom: Årets val innebar ett genomslag för personvalet. Till nästa val kommer många kandidater att upptäcka att de kan slå ut de nu valda genom en intensiv personvalskampanj. Jag tror att när dagens riksdagsledamöter upptäcker, att de skulle sitta i riksdagen i Stockholm medan deras konkurrenter i partiet är hemma och bedriver personvalkampanj, kommer de att rösta nej till vårval.
Regeringens krisscenario
Erik Åsbrink lade i finansplanen en tämligen optimistisk prognos med en fortsatt ekonomisk tillväxt kring 3 procent. Den internationella krisen kommer bara marginellt att påverka den svenska tillväxten, menar Åsbrink. För säkerhets skull har han lagt ett alternativt krisscenario (kallat ”sidoalternativet”) med lägre tillväxt och högre arbetslöshet. De flesta andra bedömare tror mer på krisscenariot.
Det bör man göra. Särskilt när man ser på hur Åsbrink kommit fram till finansplanens höga tillväxt. Det som gör att han trots sämre prognoser i övrigt inte behöver revidera ner tillväxtantagandet är att han räknar med ökad inhemsk konsumtion. Svenskarna kommer att fortsätta tro på framtiden och våga spendera.
När jag kom in i finansdepartementet 1991 hade jag en hygglig ekonomisk bakgrund, både i studier och från fem år i finansutskottet. Ändå förvånade det mig hur man vågade lägga så exakta antaganden på så inexakta grunder. Siffrorna i försörjningsbalansen är en blandning av hårdfakta och överväganden. På annat sätt kan det heller inte ske. Men när det sedan sammanfattas med decimaler ger siffrorna ett falskt intryck av exakthet.
Största spelrummet för skönsmässiga antaganden finns just när det gäller den privata konsumtionen. Det finns visserligen opinionssiffror på hushållens framtidstro, konsumtionsplaner och inflationsförväntningar. Till sist handlar det dock ändå om miljoner beslut från miljoner människor. En finansminister som kommer med dåliga prognoser vet att de lätt blir självförverkligande. Därför säger sig finansministern att om det går så dåligt som finansdepartementets tjänstemän tror, kommer vi att sätta in åtgärder för att räta upp läget. Därför är det rimligt att vara mer positiv och då kommer människor att känna förtroende och våga konsumera.
Så måste man tänka för att hålla upp självförtroende och auktoritet. Den finansminister som inte längre tror på sin politik måste, som Kjell-Olof Feldt våren 1991, avgå. Åsbrink tror alltså på framgång och har övertalat finansdepartementets nationalekonomer att höja konsumtionsprognosen.
Jag är övertygad om att det inte håller: Den inrikespolitiska situationen kommer att vara stökig och skapa betydande osäkerhet hos hushållen om framtida skatter och bidrag. Den svaga kronan har lett till att räntegapet mot utlandet ökat. Den internationella konjunkturen vänder neråt. Det är ett säkert antagande att Åsbrinks konsumtionsprognos inte kommer att hålla.
Att de svenska hushållen har så lite privat sparande får konjunkturen att slå hårdare. När det går åt fel håll med räntor eller löneutveckling har svenskarna för små marginaler. Anne Wibble fick mycket kritik för att hon tyckte Sverige skulle vara bättre om alla hade en årslön på banken. Det var en helt orättvis kritik. Om de flesta hade personliga ekonomiska marginaler skulle de både vara friare som människor och på ett helt annat sätt kunna parera konjunkturnedgångar med att ta av det egna sparandet.
Det intressanta är att finansministern i ”krisscenariot” inte räknar med att de offentliga utgifterna ökar mer än marginellt. Detta förklaras delvis med balanskravet i kommunerna. Där kommer alltså nödbromsen att dras. Men innebörden måste också vara att det finns beredskap att snabbt skära i statsutgifterna. Det finns det alltid. Om det är något finansdepartementets tjänstemän är duktiga på är det att ta fram långa, långa listor med lämpliga besparingar. Problemet är att ingen politiker vill ta i dem innan det är riktig kris. Bara ryktet om innehållet i sådana listor ställer till politisk turbulens. Det skäll Åsbrink fick av sin riksdagsgrupp för det svikna löftet om maxtaxa på dagis skulle vara en västanfläkt. Därför finns det inte någon mental och politisk beredskap för besparingar om Åsbrinks sidoalternativ skulle bli aktuellt.
Dålig beredskap mot IT-terrorism
Jag har åt Beredskapsnämnden för Psykologiskt försvar gjort en del studier om beredskapen mot bl a IT-terrorism. Vid en föredragning sa jag att militanta veganer är just en sådan grupp som skulle kunna ta till IT-terrorism. Det visar sig att jag tyvärr blev sannspådd. Smittskyddsinstitutet och Karolinska institutet har blivit e-postbombade av militanta veganer. Det är den enklaste formen av störning. Servrarna slås ut.
Det finns betydligt besvärligare former. Märkvärdigt få företag och institutioner har installerat filter mot identiska e-postmeddelanden. Åtskilliga företag har hemsidor som är kopplade till kundernas beställningar eller egna beställningar och som är ganska lätta att penetrera. Dessutom är det vanligt att man lägger ut just IT-funktioner. Det sker ofta efter grundlig säkerhetsprövning av de konsultföretag som används. Men när dessa i sin tur använder frilansare som sitter hemma och jobbar har ingen säkerhetsprövning skett…
Informationssamhället kommer att leda till en ny typ av krigföring. I Gulf-kriget fanns tecken på hur mål spårades med IT. Det vi kan frukta är att ett lands infrastruktur slås ut genom att databaserade system sätts ur funktion, att basindustrier slutar fungera, att betalningar går fel. Terrorister har stora möjligheter, och ibland stora kunskaper på området. Hells Angels använder sig tämligen öppet av IT för att hålla ihop organisationen. Det är viktigt att skapa en fungerande IT-säkerhet med bevarad öppenhet.
EU-frågorna i kanslihuset
Jag skrev i första nyhetsbrevet om hur Göran Persson nu genomför finansdepartementets agenda när det gällde organisationen av regeringskansliet. Det gäller också EU-frågorna där regeringsombildningen innebär ett rejält steg mot EU-integration.
När Sverige blev med i EU fanns en motsättning inom kanslihuset: Skulle EU-frågorna vara inrikespolitik eller utrikespolitik? En inrikespolitisk fråga sköts av ett fackdepartement och samordnas i budgetprocessen av finansdepartementet. Så ansåg finansdepartementet 1993 att också EU-frågorna skulle skötas. Det ansåg inte Utrikesdepartementet och i huvudsak vann UD. EU-frågorna sågs som utrikesfrågor som samordnades av UD.
Nu har Göran Persson sagt ifrån att fackdepartementen sköter sina fackfrågor i EU. Utrikesdepartementets roll spelas ner och eventuella konflikter ska lösas av Lena Hjelm Wallén som placeras som EU-ansvarig i statsrådsberedningen. För Sverige är det ett viktigt steg mot större integration i EU. Flera tjänstemän och en större del av regeringskansliet involveras i EU. Inför det svenska ordförandeskapet 2001 är det heller inte oväsentligt.
Förebilden för den nya EU-organisationen har varit Danmark. Också på ett annat område borde Sverige ta efter Danmark, nämligen hur medierna bevakar EU. EU-frågorna sköts i Sverige i huvudsak av Brysselkorrespondenter och EU-journalister. I själva verket borde motorjournalister skriva om kommunikationsfrågor i EU etc. Vi är med i en union, då har nästan alla EU-frågor blivit inrikespolitik!
Jojo-fluga igen
Spinmasters betecknar just nu inte smarta politiska mediemanipulatörer, utan barn som använder sig av jojo. Nu slår snart jojo-flugan in över Sverige igen. I Europa är den i full gång.
Brittiska Guardian hade förra söndagen en helsidesartikel om ”Yo-Yos Flying High Again”. Den internationellt gångbara Kalmartrissan fördubblar sin exportproduktion. Det är 20 år sedan jojon sist var populär. Sedan dess har det varit Gameboys och Tamagotchis.
Jojon kommer från antiken. Den första moderna jojo-flugan kom kring 1932. Sedan vet jag att det var jojo-flugor 1948, 1957 och 1978. Den politiska slutsatsen är att jojon kommit just innan machtübernahme, koreakriget, ungernockupationen och murens fall. Vad händer nästa år?
Guardian trycker i sin artikel på att jojon är klasslös, alla kan lära sig jojja, den sociala bakgrunden spelar ingen roll. Å andra sidan kostar en modern aluminiumjojjo med SKF-lager ca 1200 kr.