Nyhetsbrev 28 MAJ 2010

Räkna med fortsatt dyr dollar

Svenska medier ser inte Obamas framgångar

Fondchef gillar förtryck

Pinsamt i Tanzania

Inga val vinns på nätet

Äntligen Sverige på kinesiska

Grupp 8-marxismen blev ett hinder för jämställdheten

Effektivt Sverige i Paris

Hellre Ouagadougou än New York

Gör kungen någon nytta?

USA – en annan sorts åldersblandning

Svenskt i New York

Grekiskt i New York

Fyllde år

”Skvalpvaluta.” Det uttrycket använde en gång Carl Bildt om den svenska kronans ställning utanför EMU. Trots att många nu suckar av lättnad att Sverige inte har Euron, har det ju visat sig att Bildt hade rätt.
 
Sveriges statsfinanser är i ordning och Sverige red ut finanskrisen bäst i EU. Det borde leda till att den svenska kronan stärks. Det har den också inledningsvis gjort mot Euron – men försvagats mot dollarn.

Det som händer är att placerare minimerar risk. De är starkt ”riskaverta” för att använda ett förfärligt modeord. Kronan är en för liten valuta för att vara likvid. Då spelar den underliggande ekonomin ingen roll. Inför risken av instängning flyr pengar från Sverige och kronan förblir svag.
 
Om det är bra eller dåligt kan diskuteras. Det är bra för svenska exportföretag och sämre för svenska konsumenter.  Om svagheten består när också den nuvarande nedgången försvinner kan den svaga kronan leda till inflation – men vi är mycket långt från den situationen.
 
Nu tycks den amerikanska ekonomin ta fart. Hushållen är mer optimistiska och hushållslånen ökar. Samtidigt stramar de europeiska länderna åt sina ekonomier. Det kommer att hålla dollarn stark.
 

Det tycks som om svenska medier – som så ofta inte begripit att republikanska kandidater kan vinna i amerikanska val – nu väljer högerkällor, när de skriver om Barack Obamas presidentskap. Kanske är det dåligt samvete efter att medierna i så hög grad sögs med i Obamas valkampanj. Men främst tror jag det beror på att den stökiga amerikanska beslutsprocessen tar över rapporteringen om slutresultaten.
 
Obamas första år som president betecknades som ett misslyckande och hans stora framgångar har inte fått mycket täckning.
 
Sanningen är att den reformperiod som USA går igenom just nu bara kan liknas vid Roosevelts New Deal och Johnsons Great Society.
 
Den mycket stora stimulansplan – enligt vänsterekonomer för liten – som Obama fick igenom i kongressen innebär reformmedel på i stort sett alla samhällsområden. Kongressens beslutssystem medför att konstiga saker på marginalen får stöd. Men nu börjar planens tyngdpunkt – infrastruktursatsningarna – märkas. Det skapar jobb på kort sikt och tillväxt på lång.
 
De stora satsningarna på forskning och utbildning tar lång tid att ge effekt, men det börjar märkas att förändringar är på gång.
 
Sjukvårdsreformen är den mest genomgripande på ca 40 år och innebär att miljontals amerikaner får bättre skydd. Men varken republikaner eller demokrater i kongressen brydde sig om åtgärder för att få bukt med de skenande kostnaderna.
 
Nu har Obama-administrationen fått igenom en omfattande reglering av finansmarknaden för att skapa större stabilitet. Det kommer att leda till kapitalflykt, affärerna kommer att göras på andra ställen, säger kritikerna på Wall Street. Frågan är var? I diktaturerna med dålig transparens och risk för drakoniska ingrepp? I Eurozonen? Tvärtom strömmar nu internationellt kapital till Wall Street.
 
Dessutom har den nya administrationen förhandlat fram ett nytt nedrustningsavtal och bevisligen förändrat omvärldens bild av USA.
 
New York Times stjärnjournalist David Leonhard ger en bild som blir allt vanligare i USA:
http://www.nytimes.com/2010/05/22/business/economy/22leonhardt.html?scp=2&sq=david%20leonhardt&st=cse
 
Samtidigt har Obama misslyckats med ett av sina viktigaste vallöften: Att skapa en ny anda i Washington och mer samförstånd. Låsningarna är större än någonsin.
 
 

Gustav Rhenman är grundare och VD av fondbolaget Asia Growth. Han ger inte mycket för demokrati. Åtminstone inte i Kina. Att se Kina som en enpartistat och en diktatur tycker han är ”ett västerländskt, inskränkt synsätt”. Kineserna ”är mycket mer nöjda med sitt statsskick än vad vi är med vårt”. ”Kina har aldrig haft demokrati och efterfrågar det därför heller inte.”
 
Så där går han på i en intervju i Veckans affärer (29 april). Jag har hört liknande saker från andra näringslivspersoner. De gör rätt i att investera i Kina – men varför ska de samtidigt solidarisera sig med förtrycket?
 
Diktaturanhängare har alltid argumenterat med att långsiktighet och stabilitet kräver ”en stark man”, folket vill ha bröd inte inflytande. Så sa många under Sovjettiden, liksom under andra diktaturer. I själva verket kommer alltid tider då de folkliga kraven på inflytande bryter igenom.  Kina är så stort att olika tendenser hela tiden finns samtidigt. Desto mer angeläget att inte stöda de auktoritära.
 
Dessutom är diktatur ett utvecklingshinder. Innovation och utveckling kräver andlig och politisk frihet, att olika åsikter kan brytas mot varandra, att gränser kan testas.
 

Jag har nyligen varit i Dar Es Saalam för att leda några seminarier om informationsfrihet, tryckfrihet och offentlighetsprincip – saker som till stora delar saknas i Tanzania.
 
Besöket var en liten del i den skärpning av den svenska hållningen mot korruption och ingrepp mot medier som kraftfullt utförs av ambassadören Staffan Herrström.
 
I Tanzania har Sverige varit verksamt med bistånd i uppåt 50 år. Och landet är fortfarande fattigt och ofritt. Korruptionen är snarast större än tidigare.
 
Sverige stöder vettig verksamhet av olika organisationer som stärker kvinnor, motarbetar HIV, stödja pressfrihet etc. Det tror jag tillhör den bästa typen av bistånd.
 
När Herrström och jag talat om yttrande- och mediefrihet och om insynsfrågor ställde tanzanier vid flera tillfällen frågan: – Ni har ju varit här i årtionden. Varför är det först nu ni tar upp de här kraven?
 
Det är ganska pinsamt för Sverige. Vi har i biståndet mer eller mindre struntat i de grundläggande friheterna. Länge accepterade Sverige enpartisystemet och socialismen i Tanzania.
 

”Det är bara att konstatera – valrörelsen 2010 kommer inte att se ut som tidigare valrörelser”, skrev Jan Åman nyligen i Dagens industri. Vad han menar är att valet kommer att domineras av de nya medierna.
 
Det är ett vanligt tema just nu och Barack Obamas medierådgivare åker skytteltrafik över Atlanten. Martin Gelin, som skrivit en utmärkt bok om Obamakampanjen, har tagits över från New York och blivit de röd-grönas nya-medie-strateg.
 
Och visst kommer det att vara mycket bloggar, facebook och twitter i kampanjen. Men erfarenheten av Obamas kampanj är ändå en annan. Nätet gjorde det möjligt för Obama att bedriva en gammaldag kampanj mycket bättre och mycket mer sofistikerat.
 
En realistisk bild av nätets möjligheter gavs under den brittiska valkampanjen av tidningen Economist:
http://www.economist.com/world/britain/displaystory.cfm?story_id=15719160

Inga val har hittills vunnits på nätet.
 

Äntligen har Sverige fått en grundläggande informationsplats på kinesiska på nätet. Från det jag kom till Svenska institutet för drygt fem år arbetade jag för att Sverige skulle bli tydligare i Kina. Och grunden är den officiella svenska portalen http://www.sweden.se . Nu kommer en speciell kinesisk variant av siten.
 
Den ger en bas för Sverige-informationen och ger uppkopplade kineser möjlighet att studera en demokrati och ett öppet samhälle.
http://www.sweden.cn/
http://www.si.se/Svenska/Innehall/Pressnyheter/Nyheter-20102/Nyheter-2010/Sverige-forst-ut-med-lokalanpassad-landssajt-i-Kina/
 

Ebba Witt-Brattström har skrivit en bok om Grupp 8 och sin tid där. Den heter ”Å kära systrar: historien om mitt 70-tal.” Huvudordet är ”mitt”, det är Ebba Witt-Brattströms 70-tal. Det är en bok i rosenrött – på många sätt.  Det som lite stör mig i boken är att hon tycks mena att jämställdhetsarbetet börjar och slutar med vänstergruppen Grupp 8.
 
I själva verket finns ju en tydlig liberal grund i det svenska jämställdhetsarbetet. Från Fredrika Bremer och de första kvinnliga riksdagsledamöterna Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm, båda liberala.
 
Den moderate riksdagsledamoten och förre SvD-chefen Mats Johansson har kritiserat Grupp 222 som han menade hade den traditionella familjen som måltavla. Jag var som mycket ung med i Grupp 222, som var som träffades hos TCO:s utredningschef Annika Baude på Alviksvägen 222 (därav namnet). Den leddes av Eva Moberg, Stig Fredriksson och Gabriel Romanus. De flesta var socialdemokrater och liberaler. Gruppen bestod av personer som hade inflytelserika positioner i regering, riksdag och organisationer – själv fick jag komma med tack vare elevrådsrörelsen.  Idag skulle vi nog kalla Grupp 222 en lobbygrupp. De viktigaste framgångarna var lika giftemålsålder för män och kvinnor samt att sambeskattningen avskaffades.
 
Gruppen upplöstes när vänstervågen kom i början av 1970-talet. Det blev plötsligt omöjligt för vänsterpersoner – och ibland t o m socialdemokrater – att samarbeta med liberaler.  Att feminismen i så hög grad blev ett marxistiskt färgat vänsterprojekt tror jag har varit ett hinder för jämställdhetsarbetet i Sverige.
http://www.dn.se/ledare/signerat/kvinnororelsen-skattepolitikens-diskreta-charm-1.1109890
 

Svenska institutet i Paris tillhör Sveriges stora internationella tillgångar, som man i falsk besparingsiver lyckligtvis misslyckades med att lägga ner förra sommaren.
 
Nu visas tre utställningar samtidigt på Institutet i Marais-kvarteren: Det uppmärksammar Bernadotteåret med en utställning om designern Sigvard Bernadotte. Volvo hänger på med sin 50-årsjubilerande designklassiker P1800 och sin senaste S60. Och i det välbesökta Café Suédois firas 10-gruppens 40-årsjubileum med en utställning.
http://www.si.se/Paris/Svenska/Svenska-institutet-i-Paris/
 
Om man försöker mäta värdet av den svenska kultur- och informationsrepresentationen i Paris ledde verksamheten förra året till 176 tidningsartiklar med en total räckvidd på nästan 50 miljoner människor och ett annonsvärde (vad det skulle kostat att köpa motsvarande annonsutrymme) på 12 miljoner kr.
 

I april beslöt regeringen att öppna ambassader i Bamako, Chisinau, Phnom Penh och Tbilisi. Den här månaden har man öppnat nya ambassader i Kigali, La Paz, Monrovia, Ouagadougou, Pristina och Tirana.
 
Det tycker jag är utmärkt. Sverige behöver ha diplomatisk representation på fler, inte färre, platser. Och många av de nya ambassaderna ligger i viktiga biståndsmottagarländer.
 
Men några planer på att återöppna utsänd representation i Kanton, Los Angeles och New York finns inte. Det är f ö ställen där Sverige tjänar pengar, inte bidrar med pengar.
 
Regeringen väljer att prioritera.
 

Kungen har hyllats i tidningar och av politiker i samband med invigningen av världsutställningen i Shanghai. Eftersom jag både sysslat med bilden av Sverige och varit med på statsbesök och officiella besök fick jag frågan i Sveriges television om det stämmer.
 
Mitt svar är att kungen är flitig; han blir sur om det är luckor i programmet när han är utomlands. Och på många ställen spelar det roll att det är en kung som leder en svensk delegation. Tumregeln är att ju läskigare regimen är ju större roll spelar den kungliga närvaron.
 
I USA, som är en fungerande marknadsekonomi (och där man dessutom är stolta över att vara en republik), öppnar inte kungahuset många dörrar.  Däremot lockar de kungliga till t ex välgörenhetstillställningar på ett sätt inte en president skulle göra. I centralstyrda statshandelsländer är det av stor betydelse att nå fram till rätt beslutsfattare – och då är det inte sällan lättare med just en kung.
 
Kanske är det logiskt: Diktaturer tycker ju inte det är konstigt att statschefen inte är folkvald.

Jag har då och då skrivit om hur det amerikanska samhället skiljer sig från det svenska i frågan om synen på äldre. Det är inte som i Japan att man ser med särskild vördnad på äldre människor – utan det vanliga i USA, nämligen att individen och individens prestation är det som räknas.
 
Aftonbladets Per Bjurman skrev nyligen bra om detta. Både med utgångspunkt från TV-värdar och från blandningen av åldrar kring borden på Elaine’s på Upper East Side.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/perbjurman/article7171563.ab
 

– Glada Hudik-Teatern har haft enormt genomslag i Sverige med 125.000 besökare. Nu är det dags för deras A Tribute to Elvis på Brooklyn Academy of Music (BAM) den 5 juni. Dessutom gratis. Glada Hudik är en samverkan mellan skådespelare med och utan utvecklingsstörning.
http://www.gladahudikteatern.se/newyork.
 
– För ett drygt år sedan var jag med på det svenska statsbesöket i Ukraina när svenske kungen och ukrainske presidenten invigde en utställning om Sverige och Ukraina, med ett underförstått budskap om att Ukraina fanns som självständig stat redan i början av 1700-talet. En hel del kretsade naturligtvis kring Ukraina. Den som inte hade vägarna förbi Kiev kan nu se utställningen i New York, i East Village
http://www.ukrainianmuseum.org/ex_100425ukraine-sweden.html
 
– Två av Sveriges främsta konstnärer på David Zwirner Gallery på19 th St. Det är Karin Mamma Andersson och Jockum Nordströms utställning – som för första gången har en gemensam utställning.
 
– Som jag tidigare berättat om är Sverige starkt representerat på designmuseet Cooper Hewitts Design Triennial: Ergonomidesign, Solvatten, Karin Elvy Eriksson, No Picnic, Interaktiva Institutet är de som valts ut.
http://www.cooperhewitt.org/visit/   
 
– Berghs-studenterna Johan Gerdin och Jonas Åhlén fick i One Show-tävling, det nyinstiftade miljöpriset ”the Green Pen” för sitt strategiska och kreativa miljötänk i kampanjen Swipe for Million Trees NY.
http://vimeo.com/10933030

Den grekiska restaurang i New York som anses vara den allra bästa den enkla fiskrestaurangen Elias Corner i Astoria, Queens. Men frågan är om den inte slås av den exklusivare Milos på 125 W. 55th St.
 
Dessutom har amerikanska Milos nu en restaurang i Aten (i Hiltonhotellet) där vi åt en helt fantastisk måltid nyligen. Sveriges nye honorärkonsul i New York, David Dangoor, står f ö bakom Milos-restaurangerna.
 

Jag råkade fylla år nyligen, och slutade samtidigt på Svenska institutet. En vänlig artikel publicerades i ett 30-tal tidningar. För den som kan tänkas vara road såg det ut så här:
http://allehanda.se/slaktvanner/personligt/1.2000796-besjalad-kommunikator