Medieförslag som stjälper mer än det hjälper.
Nätopinion på myndigheternas villkor
Duisenbergs dilemma
Bostadsbidragen och riksdagens svaghet
Erfarenheter av public service
Medieförslag som stjälper mer än hjälper
Mediekoncentrationskommittén avlämnar sitt förslag i morgon. Det blev inte särskilt bra.
Jag har suttit med som ledamot av utredningen, som har haft till uppgift att lägga fram förslag för att minska makt- och ägandekoncentrationen i medierna. Men jag har – tillsammans med Karin Johansson (kd) och Anders Björck (m) – reserverat mig. Om kommittén kan man använda två gamla svenska ordspråk.
• Boten är värre än soten: Visst finns det en besvärande ägarkoncentration och en obehaglig konformism i svenska medier. Och nog är kvalitetsmediernas problem en varning. Men när utredningsmajoriteten föreslår att konkurrenslagstiftningen ska få bryta igenom tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens skydd för mediernas frihet gör man mycket litet åt den saken. I stället ger man en statlig myndighet (konkurrensverket) makt över medierna.
• Den ena villan är värre än den andra: Ända fram till sitt sista sammanträde i januari laborerade utredningen med olika procentgränser där anmälningsskyldighet och prövning skulle slå till ifall ett medieföretag köpte ett nytt företag. Vid sammanträdet svängde majoriteten och beslöt att, med vissa smärre reservationer, inkorporera konkurrenslagstiftningen i tryckfrihetsförordningen. Det är olyckligt – inte minst därför att med konkurrenslagen följer en praxis av förhandlingar och underhandsöverenskommelser. Fria medier ska komma överens om förutsättningarna för sin verksamhet med ett statligt verk. Dessutom innebär förslaget att verket t ex ska kunna förhindra ett uppköpande företag att utse ansvarig utgivare i det medium det köper upp.
Det finns två dominerande ägargrupper inom svenska medier: Bonniers och Public Service. Typiskt nog anser utredningsmajoriteten att Public Service ska undantas från den nya kontrollslagstiftningen. Om t ex Sveriges Television vill växa genom förvärv gäller inte lagen, däremot om Bonniers köper samma företag. Därmed blir lagförslaget en Lex Bonnier.
Varje genombrott av vanlig lag i grundlagen försvagar grundlagen, i detta fall yttrandefriheten. Utredningsmajoriteten har inte lyckats visa att man skulle uppnå någonting genom förslaget. Den säger själv att inget av de uppmärksammade medieaffärerna under senare år skulle ha förhindrats om lagen gällt då. Det enda som händer att grundlagarna försvagas.
Det skulle behövas ökad praktisk läskunnighet, lägre tidningsmoms, klar inriktning av publik service mot kvalitet, borttagna restriktioner för att starta nya radiostationer. Det föreslår dock inte utredningen.
Nätopinion på myndigheternas villkor
Det här nyhetsbrevet uppmärksammades första gången genom de uppgifter om PUL (personuppgiftslagen) som jag kunde bidra till att sprida. PUL innebär ju att möjligheterna till opinionsbildning på nätet inskränks genom att namn inte får nämnas.
Opinionen mot PUL ledde till att Datainspektionen fick i uppgift att se om ”harmlösa” personuppgifter ska kunna läggas ut på nätet. Det tycker Datainspektionen ska kunna ske. Problemen är dock två:
• En fri debatt innebär att att uppgifter som ingalunda är ”harmlösa” måste få publiceras, t ex hård kritik mot enskilda, utan att dessa lämnat sitt samtycke.
• Dessutom är yttrandefriheten inte att en statlig myndighet väljer att ”tillämpa” en lag på ett milt sätt, vilket Datainspektionen nu föreslår.
Också nätet borde regleras i yttrandefrihetslagstiftningen och få fullt skydd!
Duisenbergs dilemma
Tysklands tillväxt fortsätter att falla och det ser ganska dystert ut i hela EMU-området. Prognoserna revideras ner. Därmed ökar arbetslösheten i hela EU. Alla EU-länder har ju stora statliga system för att fånga upp de människor som blir arbetslösa. Därmed innebär den minskade tillväxten inte bara lägre skatteinkomster, utan främst högre statsutgifter. Det är ett mönster vi väl känner från Sverige.
Normalt borde ECB i Frankfurt sänka räntan för att få fart på tillväxten. EMU har ju ökat möjligheterna för penningpolitik. Det som var svårt för ett enskilt land kan få effekt när det sker i EMU. Ett enskilt land kunde inte sänka räntorna på tvärs mot marknadsräntorna. ECB är en så stor aktör att man kan förflytta marknadsräntorna.
ECB chefen Duisenbergs problem är att upplåningen, främst i Tyskland, skapar den lilla inflationsrisk som kommer att få ECB att sätt klackarna i marken. Här ligger Duisenbergs dilemma. Min tro är att ECB när den för första gången kommer att ställas inför en konjunkturpolitisk möjlighet inte tar den.
Bostadsbidragen och riksdagens svaghet
Med viss rätt kritiserar försäkringskasseförbundet riksdagsledamöterna för att de inte visste vad konsekvenserna skulle bli när de ändrade på reglerna om återbetalningsskyldighet för bostadsbidrag.
Det är inte första gången det händer. Och det beror inte på at riksdagsledamöterna är korkade, utan på att riksdagens beslutsformer fortfarande är mycket litet inriktade på stora grepp och långsiktighet.
I USA har man givit kongressen helt andra möjligheter att agera självständigt.
ledamöterna har ordentliga resurser; assistenter, utredare. kongressen har en Audit Bureau som tjänstgör ungefär som Riksrevisionsverket, men är inriktad på att självständigt från den verkställande makten utvärdera effekten av beslut. utskotten har resurser att utreda konsekvenserna av förslag från regeringen.
Något av detta skulle inte vara så dumt i Sverige. Det tycks som om vi fått en permanent förskjutning av makten till riksdagen. Det är naturligt med minoritetsregeringar. Men då måste också riksdagen få möjlighet att utvärdera sina egna beslut.
Erfarenheter av public service
Jag har nu haft mitt sista sammanträde som styrelseordförande i Sveriges radio. Man ska inte överdriva det inflytande en styrelse i Public Service-bolagen har – åtminstone inte så länge företaget är välskött, och det är SR. Per Eckerberg som under många år var ordförande i SR när det var en koncern som omfattade både radio och TV, muttrade en gång att ”Sveriges radio är ett alldeles för fint företag för att få styras av någon. Jo, möjligen av Vår Herre. Men absolut inte av styrelsen.”
Jag blev styrelseordförande samtidigt som Lisa Söderberg blev ny radiochef. Det har varit intressant att se hur hon successivt öppnat upp företaget, minskat den auktoritära styrningen och försökt skapa en gemensam företagskultur. På kort tid har nästan alla centrala chefer bytts.
Själv lyssnar jag mycket på Sveriges radio, främst P1. Det är viktigt att det finns public-service-radio med kvalitetsambitioner för att väga upp mycket annat. Man får alltid arbeta med vad som finns – men nog tror jag att ifall vi idag hade 1,8 miljarder och ville garantera ett kvalitetsalternativ i etern, så skulle vi nog inte starta med att bygga ett stort hus på Gärdet och fylla det med 900 medarbetare. I stället skulle vi förmodligen skapat en liten upphandlingsorganisation som köpte upp det allra mesta från den marknad av fristående producentbolag som snabbt skulle uppstå.
Var börjar Asien?
Det här är det sista nyhetsbrevet för en tid från svensk jord. Nästa kommer från USA. Tyngdpunkten i min uppgift som generalkonsul blir ju att främja svenska intressen genom att sprida kunskap om Sverige – som kulturnation och som ett ekonomiskt modernt land med framstående företag.
Samtidigt – vill jag skriva innan jag tillträtt – är resurserna begränsade. Anslaget för information i hela USA är 1,1 miljoner kr. (Som en UD-medarbetare påpekade är det en tredjedel av anslaget till dans och teater i Gaza. Vi önskar väl alla att man ägnade mer av intresset i Mellanöstern åt dans och teater, men proportionernas vishet kan kanske ibland diskuteras.)
Det har skett en förändring av de svenska prioriteringarna. Svenska Institutet, som en gång startades för att förbättra Sveriges anseende i USA, ägnar numera tre fjärdedelar av sin aktivitet åt Öst- och Centraleuropa. Sverige satsar i första hand på information till Öst- och Centraleuropa, i andra hand på övriga Europa. Först i tredje hand kommer Japan och USA.
Detta kan vara naturligt med utvecklingen de senaste åren och med Sveriges EU-medlemskap. Blir det bestående kan själva prioriteringen förskjuta bilden av Sverige.
Jag var inför diskussionerna om Sveriges medlemsansökan med på ett internt möte med dåvarande danske utrikesministern Uffe Elleman Jensen. Uffe lyssnade en stund på de lite spretiga inläggen och sade sedan på sin svensk-danska:
– Di vet väl att i Danmark säger vi att Asien börjar i Malmö.