Nyhetsbrev 13 JANUARI 1999

EMU: Finanspolitiken nästa steg.
Rapports värld och skilda världar
Ger enighet styrka?
Vänsterns jubelår.
Samverkan i politiken, politikens paradox
Politik och företagsstyrelser.
Erfarenheter av Bonniers.

EMU, finanspolitiken blir nästa steg


EMU-introduktionen betraktas nu allmänt inom EU som en succé. Om – som jag tror – vi står i början av en lågkonjunktur kommer lyckan inte att bli lång. Den första påfrestningen kommer när något enskilt EMU-land får ordentliga ekonomiska problem. Sådana skulle tidigare ha lett till räntesänkning eller devalvering. Det går inte längre.

Då kommer EU i stället tvingas gå in med ekonomiskt stöd – som man gör i USA med hjälp av federala pengar till t ex delstater som drabbats av orkaner. Men sådana pengar finns inte i EU. De flesta förbundsstater har en gemensam budget på 15-30 procent av BNP. I EU är den 1,3 procent av medlemsländernas BNP. EMU kommer att inom några få år tvinga fram en gemensam finanspolitik i EU. Det blir nästa stora diskussion. Och en gemensam finanspolitik, d v s högre bidrag til EU (kanske beskattningsrrätt) och större EU-budget kommer inget land att kunna ställa sig utanför.

Rapports värld och Skilda världar


Rapport är fortfarande Sveriges största nyhetsprogram i TV. Rapport kl 19.30 ses av 1,5 m människor. Det är dock numera bara 17,9 % av tittarna, eftersom tittarna har allt fler valmöjligheter. Alla SvT:s nyhetsprogram har tappat tittare på senare år.
Det finns ett mönster i detta. Rapport har tappat ca 400.000 tittare till TV4:s såpa ”Skilda världar”. De som väljer bort nyheter är de som har lägst utbildning, lägst socio-ekonomisk status. På det sättet ökas ytterligare klyftorna i Sverige.
Samtidigt finns en stark tro på TV-nyheternas objektivitet. TV uppfattas som mer ”sant” än andra medier. Förmodligen beror det på att när man ser Elfberg och Lindmarker tror man inte att de sitter och ljuger en rakt upp i ansiktet. Nyheterna i TV upplevs som mindre bearbetade än andra nyheter. Den finska forskaren Seija Ridell som nyligen undersökt detta kallar uppfattningen ”naiv”. Det är lätt att hålla med.

Ger enighet styrka?


I Dagens Nyheter skrev Olof Ruin nyligen att det var problem med de många ”utåt markerade motsättningarna inom regeringen”. Han menade att det skapar osäkerhet och kan bero på att det är många nya statsråd. Helle Klein gick ännu längre i Aftonbladet: ”Ministern ser sig som diskussionsledare. Visst har statsråd även en opinionsbildande funktion, men det är framförallt partiernas och folkrörelsernas uppgift. Staten tar dock över alltmer av det klassiska folkrörelsearbetet. Utredningar och kommittéer tillsätts med syfte att ‘sätta igång debatten’ och ministrar väljs för att de är ‘intressanta debattörer’. Socialdemokratin må vara ideologiskt kluven, men att regeringen förvandlas till diskussionsklubb och att staten blir en studiecirkel för mediesugna politiker är mer illavarslande. Rosenbad riskerar förvandlas till ett soffprogram i tv.”
Själv tror jag utvecklingen är oundviklig. Personifieringen ökar i politiken. Statsråden ska i nästa val ställa upp i personvalskampanjer. Ordförandestriden hos socialdemokraterna i Norrbotten skedde i spalterna, inte i de slutna rummen. I det läget är det naturligt att politiker går ut med sina åsikter, visar sin egen profil.

Jag är heller inte säker på att det är negativt. Om partier upplevs som slutna monoliter blir de också trista och får lågt till tak. Om man inte tillåter meningsbrytningar blir partier sekter.

Om detta har jag själv ändrat mig. Jag tror numera att partier som ställer hårda åsiktskrav på sina företrädare – också i detaljfrågor – riskerar att bli smala och hotas till sin existens.

Vänsterns jubelår


Det marxistiska jubelåret har avslutats. Ett och annat nostalgireportage från 1968 har dykt upp. Men uppmärksamheten har varit förvånansvärt liten. Kanske vill de gamla marxisterna glömma. Väl så.

När jag själv tittar tillbaka bland mina klipp från den tiden ser jag rätt lite av polemiken mot nymarxisterna. Jag skriver om Portugals kolonialkrig, bojkott mot Sydafrika, mer bistånd, ökad skol- och företagsdemokrati, flyktingpolitiken, etermediemonopolet, behovet av öppenhet i valuta- och penningpolitiken och om kommunistledaren CH Hermanssons förflutna som Stalinkramare. Det verkar märkligt välbekant.

I en artikel på Expressens kultursida sommaren 1973 försökte jag sammanfatta en inställning till marxisterna: ”För många liberaler var kluvenheten inför 1960-talets framvällande marxism förklarlig. Å ena sidan kände vi sympati för den nya vänsterns samhällsengagemang. Vi hade arbetat för att människor skulle försöka påverka samhället, för att fler skulle engagera sig i internationella frågor, för större demokrati inom företagen. Vi upplevde starkt de sociala orättvisorna och bristen på jämlikhet i Sverige. Då var det svårt att riktigt ta avstånd från dem som gick fram med starkt engagemang i just dessa frågor. Men å andra sidan reagerade liberaler mot svartmålningarna av demokratins möjligheter, mot de farliga förenklingarna av u-landsproblematiken och mot alla förslag till lösningar som innebar att initiativkraft och bestämmande flyttades från den enskilda människan till en central statsmakt. Och framför allt reagerade vi mot revolutionsromantiker som vägrade inse att frihet aldrig kan köpas med ofrihet”.

”Antingen eller Hårda bud” Så skrev författaren Göran Palm i en för tiden typisk dikt. Det var ett samhällsklimat som var svårt för liberaler. Liksom dagens.

Det viktigaste är att komma ihåg att en så stor del av en ungdomsgeneration kunde fascineras av tankar som lett till diktatur var de än förverkligades. Och att så många också önskade en svensk diktatur. Tidsandan kan kantra igen.

Samverkan i politiken, politikens paradox


Just nu pågår här och var en strukturdebatt i politiken – främst vad gäller de borgerliga partierna. På centerns databas har man talat om sammanslagningar med folkpartiet, Svenska Dagbladet sneglar mot kristdemokraterna, Dagens Nyheters ledarsida vill skapa ”Liberala samlingspartiet” av moderaterna och folkpartiet.

En god prognos är att av detta blir intet. Ska det bli sammanslagningar av partier kräver det både en politisk samsyn och starka, handlingskraftiga ledare. Och ett parti med stark ledare och självförtroende har ingen anledning att slå sig samman med något annat. Och viktigare: Politiska partier är formade genom årtionden av tradition och genom personliga band. Deras uppgift är inte bara att samla väljare, utan att företräda en politiska ideologi och tradition. Därför kan politiska partier mycket väl gå under, men knappast sammanslås med andra.

Däremot påverkar själva debatten partiernas framtid. Ju mer man diskuterar sammanslagningar, ju mer säger man till partiets väljare att de lika gärna kan rösta på någon annan. Folkpartiet och centern kom på 1970-talet mycket nära en sammanslagning. Jag var motståndare. Minns att Gabriel Romanus, en av de starkaste fusionsanhängarna, försökte övertala mig med att säga: – Tänk vilket parti med våra idéer och deras organsation. Och jag svarade: – Tänk om det blir tvärtom!
Mittensamverkan skapade svåra problem för folkpartiet. Eftersom partierna samverkade så nära och hade gemensamma förslag i massor av frågor, kunde väljarna ta vilken valsedel de ville. Thorbjörn Fälldins starka personlighet slog då igenom. Centern blev stort, folkpartiet litet.

Jag tror att också moderaterna kan komma att uppleva samma problem. Carl Bildt talar om hur jobballiansens ska utvidgas till allt fler frågor och Alf Svensson håller med. Därmed säger Bildt att moderaterväljare lika gärna kan rösta på kd. Åtskilliga kan komma att göra det. Socialdemokraterna har tvingats in i ett samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet. Det gör det på samma sätt allt minde tabu-belagt för socialdemokrater att rösta på vänstern.

Här ligger svensk politiks dilemma: Det politiska läget och väljarnas uppsplittring kräver allt mer av samverkan. Men ju mer samverkan, desto rörligare väljare.

Politik och företagsstyrelser


I en betraktelse om konsten att fatta kollektiva beslut skrev Harry Schein nyligen i Dagens Nyheter att man alltid i en styrelse solidariserar sig utåt. Undantaget är politiskt utsedda styrelser. Han hänvisade till sin tid i Sveriges radios styrelse. Där valde Schein att gång på gång offentligt kritisera det företag han var styrelseordförande i. En gång suckade koncernchefen Örjan Wallqvist över en artikel i Expressen av Schein om företaget: ”Yttrandefrihet är en rättighet, ingen skyldighet”.

På Scheins tid satt politiker i företagsstyrelsen och fullföljde sina riksdagsdebatter i styrelserummet, reserverade sig och gick ut offentligt. Det var destruktivt för företaget. Jag har nu en treårig erfarenhet som styrelseordförande i Sveriges radio, ljudradiobolaget. Numera utses ordföranden av regeringen samt ledamöterna av en stiftelse som utses av riksdagen. Riksdagsledamöter sitter av praxis inte i styrelsen. Trots att vi som sitter i där alla har politisk bakgrund, har vi också erfarenheter från andra områden. Vid intet tillfälle har de olika åsikterna lett till reservationer. Inte heller förekommer det ”gruppsammanträden” innan mötena. Vi fungerar i stort som en vanlig företagsstyrelse. Jag tror det har varit bra för företaget.

På motsatt sätt är det i Stockholms Stadsteater AB där jag bara en kort tid hunnit vara ordförande. Där sammanträder opposition och majoritet i förväg, sedan diskuterar man och voterar. Om teaterbolaget! Det finns naturligtvis olika uppfattningar om vilken kulturpolitik Stockholm ska föra och vilka uppgifter teatern ska ha. Men det avgörs i kommunfullmäktige. Sedan borde det rimligen vara teaterstyrelsens uppgift att företräda teatern och se till dess bästa.
Jag kommer ju inte att ha möjlighet att fullfölja min ambition, eftersom jag flyttar till USA, men min avsikt var att vi efter några år skulle fått en ny typ av styrelsearbete, som utgår från teatern, inte från partierna.

Erfarenheter av Bonniers


Jag har just lästa andra delen av Jan Wallanders memoarer (Forskaren som bankdirektör, SNS Förlag). En intressant bok för den som är intresserad av de senaste 40 årens ekonomiska utveckling och inte minst hur bankerna agerade under tiden fram till katastroferna i början av 1990-talet.

Själv fäste jag mig vid det ganska förbittrade kapitel Jan Wallander skriver om sin konflikt med Albert Bonnier Jr, som ledde till att Wallander avgick som styrelseordförande i Marieberg. Wallander hade, främst till Abbes yngre bror Johans ilska, drivit igenom att Bengt Dennis blev ny chefredaktör för Dagens Nyheters allmänna redaktion.

Vid en offentlig frukost hos Veckans affärer kritiserade Abbe Bonnier kraftigt Wallander och kallade honom en parentes, utan tidningserfarenhet. Wallander avgick omedelbart. Det belyser ett helt irrationellt sätt all leda storföretag.

Jag fick ju uppleva något av en parallell: Jag blev 1993 chefredaktör för Expressen. Senare fick jag reda på att det var mot Johan (Joja) Bonniers vilja. Snabbt började rykten komma att Joja privat – också till journalister – markerade sitt missnöje med mig. Detta gjorde det svårt för mig att få kontroll över den ganska självsvåldiga redaktionen. Joja byggde också bakom min rygg upp direktrelationer med enskilda journalistiska chefer på Expressen och började försöka påverka allt från lay-out till vilka böcker som skulle recenseras. Den 19 februari 1995 skrev jag en söndagsledare ”Expressen, Johan Bonnier och mediemakten”. Dagen efter blev min sista på Expressen.

Jag tror att Joja Bonnier blev förolämpad av att ingen brydde sig om hans uppfattning när jag tillsattes, och beslöt sig därför för att försöka få bort mig. Hans uttalanden i början av 1995 ekade av Abbes frukostanförande om Jan Wallander.
Episoden med Abbe Bonnier och Wallander, liksom med Joja och Expressen kan ses som bisarra tillfälligheter. Min slutsats av detta är dock att retoriken om att Bonniers aldrig lägger sig i tidningarna inte har grund. Det varierar med person, konstigt vore det annars. Dessutom kan aldrig ett lands regelsystem bygga på vad man inom en viss familj säger att den ”brukar” göra.